IDÉ OCH KULTUR På en politisk blogg blir det lätt att det mest klagas på allt som är fel. Och när det kommer till svensk kulturpolitik – som det handlar om i den här artikeln – och till oss själva, vår identitet och vår historia finns det mycket att klaga på. Men det kan också vara värt att notera när något fungerar precis som det ska. Riksantikvarieämbetet är den myndighet som ansvarar för att bevara och utveckla vårt svenska kulturarv. Och det verkar man göra med den äran.

Vi har kritiserat våra svenska muséer här på Det Goda Samhället. Vi har sagt att de allt för lätt ger efter för samtidens förkärlek för anti-nationalistisk och anti-traditionalistisk fostran. Vi har också påpekat att svensk kulturpolitik saknar ett uttalat mål att bevara och stärka den svenska kulturen. Orden ”Sverige” och ”svensk” förekommer knappt i officiella dokument rörande svensk kulturarvspolitik.

Det är därför med viss tillfredsställelse man kan konstatera att det i sammanhanget så viktiga Riksantikvarieämbetet verkar göra precis vad det förväntas göra: bevara och skapa kunskap kring vårt svenska kulturarv. Det ligger i sakens natur att det blir mycket jämmer och klagan på en politisk blogg. Därför kan det ibland vara på sin plats att konstatera att något fungerar som det ska.

Riksantikvarieämbetet räknar sina anor tillbaka till tidigt 1630-tal då – enligt vad jag googlat fram – runforskaren Johannes Bureus lyckades väcka Gustav II Adolfs intresse för fornminnen och fick i uppdrag att börja inventera och vårda våra svenskar ”antiquiteter”. Så här beskriver myndigheten idag sitt uppdrag: ”Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet i Sverige som leder och stöder arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Ansvaret omfattar i första hand frågor om kulturlandskap, kulturmiljöer, kulturföremål och museer.” Notera uttrycket ”kulturarvet” i första meningen. Visst hade formuleringen låtit bättre med ”det svenska kulturarvet” eller med ”vårt gemensamma kulturarv”!

Otydligheten i uppdragsbeskrivningen är beklaglig. Antagligen är den ett uttryck för våra senaste regeringars avoghet mot allt som har med kulturnationalism att göra. Desto mer glädjande då att Riksantikvariatet faktiskt verkar ägna sig åt att ta hand om det specifikt svenska kulturarvet. Att döma utifrån vad som framkommer på den innehållsrika hemsidan bedriver Riksantikvarieämbetet ett högst hedervärt arbete.

Gå till exempel in på den sökfunktion som heter Fornsök. Här kan man skriva in namnen på fornminnen man kanske känner till och sedan få fram dem på en karta och ta del av en del grundläggande information. Men man kan också zooma in kartan över Sverige och se vilka registrerade fornminnen som finns på varenda plats i hela landet. Jag provade att zooma in mina morföräldrars hemtrakter i Yxnerum i Östergötland och hittade direkt till en torpgrund jag hade hört skulle finnas några hundra meter från huset där min mamma växte upp. Tack vare den information som fanns att tillgå gällande torpgrunden kunde jag nu se exakt var den låg och dessutom vad torpet hade hetat: Andersbo. Helt fantastiskt! Jag kunde också upptäcka på kartan att det i närheten fanns lämningar efter tjärdalar där man i äldre tider tillverkat tjära av tallved, vilket tidigare var helt okänt för mig. Och fler gamla rester efter torp kunde jag också lokalisera i närheten vars existens jag inte tidigare kände till.

Man kan förslagsvis också gå in på den sympatiska blogg som ryms på hemsidan där kunniga experter skriver om svensk kulturhistoria. Den senaste artikeln just nu är från 5 april och handlar om konsten att tolka symboler på runstenar. (Läs gärna Malin Kims artikel om svenska runstenar som vi publicerade 2019 här på Det Goda Samhället.) Runologen och docenten Magnus Källström skriver om ett förbryllande runstensmotiv från Kalmar. Ofta är det de rent språkliga inskrifterna som står i centrum för forskarnas intresse, men den symboliska ornamentiken kan också innehålla viktig information om runristarnas budskap till eftervärlden. Det handlar bland annat om ormfigurer på en runsten som murats in i en kyrka och som antagligen gestaltar hur satan försöker hindra människor att komma in i paradiset. Och tack vare ledtrådar funna på danska vikingamynt spekulerar också artikelförfattaren kring möjligheten av att en figur som tycks bestå av en hand och ett antal fingrar ska föreställa Guds hand. Intressant och lärorikt!

Men märks ingenting i Riksantikvariatets verksamhet av vårt i kulturpolitiska sammanhang så dominerande vänsterpatos? Jodå. Inte ens Riksantikvariatet slipper undan helt och hållet. I den Förordning från regeringen med instruktion för Riksantikvarieämbetet som myndigheten har att rätta sig efter står det att Riksantikvarieämbetet i sitt arbete ”särskilt” ska (§2, punkt 10) ”integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.” Men det här är faktiskt bara en punkt av tio så vi ska inte överdriva dess betydelse. Även i den information som ges angående den bidragsutdelning man ägnar sig åt används begreppet mångfald. Men det sägs aldrig att det behöver handla om kulturell mångfald.

Så vitt jag kan bedöma är Riksantikvarieämbetet en myndighet som fungerar precis som den ska. Den samlar och systematiserar vår kunskap om vårt kulturarv. Den delar ut bidrag till kulturmiljövård, till kulturarvsarbete, till forskning och utveckling inom kulturmiljöområdet. Den arrangerar en ”kulturarvsdag”, den tar fram utbildningar inom kulturarvsområdet och den tar fram populärvetenskaplig forskningsinformation och mycket mer. Jag tyckte det var värt att notera detta. Det sker ett arbete med att bevara och utveckla vårt svenska kulturarv. Bra!