Coronasituationen ändrar sig för var dag och utvecklingen förefaller allt mindre töcknig utan att man för den skull kan vara säker på hur det kommer att gå. En sak förefaller dock nästan tydlig och det är att några europeiska länder har toppat antalet nya sjukdomsfall per dag vilket förhoppningsvis betyder att kurvan hos dem har vänt nedåt. Dessa länder är, som jag läser det, Nederländerna, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien. Här ser du Italien respektive Tyskland.

Jag tänker på följande kallhamrade sätt. Jag vill veta om antalet coronadöda blir så stort att det kommer att märkas rent statistiskt om man sätter detta antal i relation till det antal som normalt dör under ett år. Det är klart att coronadöden kommer att märkas för de anhöriga och för sjukvårdspersonalen och, via media, för den skrämda allmänheten. Men det är också tänkbart att det hela är en överdrift på grund av att en oregerlig panik brutit ut för att media inte sysslar med annat och för att flera regeringar, exempelvis den svenska, inte riktigt tycks ha någon strategi annat än att vädja om social distansering.

Därför har jag sammanställt nedanstående tabell. Siffrorna är från den sjunde april klockan 14 (det ändrar sig hela tiden).Jag har antagit att antalet coronadöda i vart och ett av de omnämnda fem länderna framöver kommer att vara lika stort som antalet hittills avlidna eftersom toppen just passerats. Det förväntade antalet döda redovisas i kolumn E. Kolumn F visar överdödligheten genom coronat, alltså med hur många procent det normala antalet döda ökar på grund av viruset. Källorna finns här, här och här. Försök att överse med den falska exaktheten.

Nå, märks överdödligheten? Jag undrar alltså om den skulle märkas av andra än sjukvårdspersonalen om inte media gjort ett så stort nummer av saken. Mitt svar skulle vara att det kanske skulle märkas i Italien och Spanien, där begravningsentreprenörerna blivit överlastade med arbete – betänk att överdödligheten inträffar under några få månader och under den tiden är proportionellt mycket högre än vad ovanstående procenttal anger eftersom jag har jämfört några månaders coronadöda med antalet normaldöda för helåret – men knappast i Tyskland.

Av det drar jag slutsatsen att verkligheten är precis som man misstänkte, nämligen att tyskarna är ett dugligare folk än italienare och spanjorer. De vet hur man sköter sin ekonomi och de vet hur man hanterar en epidemi. I Italien och Spanien har, om jag förstått rätt, vårdapparaterna storknat och folk lämnats att dö för att det saknats sjukvårdspersonal och sjukvårdsutrustning och detta helt enkelt för att myndigheterna inte förstått att förbereda sig för ett epidemianfall och att tidigt bromsa spridningen. Plus förstås att det tyska folket till sin natur troligen är mindre lättsinnigt inför faran.

De rapporter jag hör från bekanta inom sjukvården är att situationen i Sverige nu utvecklas på samma sätt som för några veckor sedan i Italien och troligtvis av samma orsaker. Med politikernas stöd börjar myndigheterna ransonera vården och utfärda nya regler om vilka som ska vårdas och vilka som ska lämnas att dö. Jag hoppas att jag har fel.

Så vad skulle jag göra om jag hade något att säga till om? Det är ingen idé att lamentera över att Sverige inte drivit samma slags politik som Tyskland och Singapore. Gjort är gjort och blir en fråga för framtidens domstolar. Det är nu för sent att ändra politiken. Vi måste bita i det sura äpplet och gilla läget.

Den stora faran för Sverige nu är att ekonomin stannar för att folk inte går till jobbet av förklarliga skäl. Det är som om det hade kommit ett tefat med marsmänniskor och paralyserat halva befolkningen med strålpistoler. Det hjälper inte att staten öser ut pengar ty de paralyserade är fortsatt förlamade. Enda lösningen är att försöka förmå dem att återgå till jobbet, hemifrån eller på plats, samt att börja köpa igen. Det är en mental grej. Jag vet inte hur det ska gå till. Om folk tänkte som Doris Day sjöng:

Que sera, sera
Whatever will be, will be
The future’s not ours to see
Que sera, sera

så bleve det nog bäst för nationen. Vi får vänja oss vid tanken på en överdödlighet närmare Italiens än Tysklands.