KULTUR Kärt barn har många namn – så också den vecka som föregår Påsken. Passionsveckan, Stilla veckan och Dymmelveckan är några av namnen på den – dock inte påskveckan, som många tror. Påskveckan är namnet på veckan efter påsk.

Att veckan före påsk kallas Stilla veckan är egentligen inte särskilt konstigt. Det är den vecka som föregår Påskens stora kristna mysterium, och det är också den vecka då man av tradition skulle visa extra stor vördnad för Gud. Man skulle helt enkelt vara stilla och lugn.

Även det gammalsvenska uttrycket Dymmelveckan har sin grund just i tystnad och stillhet. Det fornnordiska ordet för stum var nämligen dumb. Och onsdag i Stilla veckan kallas av tradition dymmelonsdag. Enligt hävden är det just denna onsdag som påskfriden gör sitt intåg, och livet skulle då genomsyras av lugn och frid. Från och med denna dag skulle det vara så tyst som möjligt. Man fick inte syssla med något som orsakade buller eller höga ljud, och fram till reformationen var det till och med förbjudet att ringa i kyrkklockorna. Samtidigt var denna tid på året en mycket farlig tid. Det var ju nu, lagom till skärtorsdagen, som de onda krafterna var som starkast.

Idag, när vi ser barnen klä ut sig till små rara påskkärringar och påskgubbar och gå runt i stugorna med sina påskbrev och godiskorgar är det svårt att föreställa sig det allvar som ligger till grund för sedvänjan. Men på medeltiden var vidskepligheten vida spridd och rädslan för häxorna tog sig ibland förfärliga uttryck. Även om häxprocesserna var relativt få i Sverige jämfört med i andra länder brändes så många som 400 personer för häxeri i vårt land i slutet av 1600-talet.

Allra farligast var häxorna, enligt folktron, just på skärtorsdagsnatten. Det var då de begav sig till Blåkulla, för att delta i den fest som gavs av självaste djävulen och som varade ända till påskaftons natt. Skärtorsdagen var således en dag då man gjorde bäst i att stanna inne och försöka skydda sig mot ondskan så gott det gick.

Ett sätt att var att se till att inga ”kringgärningar” förekom, vilket innebar att man inte skulle utgöra några handlingar som så att säga gick runt. Således fick man varken spinna eller köra med häst och vagn, för både spinnrocken och vagnen var ju föremål som gick runt. Och ville man nödvändigtvis baka bröd gällde det att se till att degen var utkavlad i god tid, för även brödkaveln gick ju runt och man kunde aldrig veta vilka hemskheter som kunde hända om man trotsade den goda seden. Det berättades om tak som blåst av, och om blodiga händer som letat sig in genom dörröppningar och fönster – allt för att folk trotsade den goda seden och gav sig i kast med dessa farliga sysslor!

Den värsta skräcken var att häxorna skulle komma åt kreaturen. De använde gärna just stulna kor och andra kritter på sin färd till Blåkulla, trodde man, och dessutom ville de åt mjölken som kreaturen gav. Därför skyddade man sin boskap noga genom att låsa in dem och rita kors av tjära på dem och över alla dörrar. Det enda som hjälpte mot ondskan var ju korset – den kristna symbolen. Mot den förmådde trollpackorna intet!

Skärtorsdagen var också den natt på året som lämpade sig bäst för att ingå en pakt med djävulen, enligt folktron. Särskilt komplicerat var det inte heller; det räckte med att gå till en vägkorsning så dök den onde upp och sedan kunde man skriva kontrakt med honom. Rikedom och välgång utlovades – på villkor att djävulen fick lägga vantarna på ens själ den dagen man gick bort.

Idag känner vi nog inget större behov av att låsa in våra djur, eller undvika ”kringgärningar”. Inte heller räds vi de ”häxor” som knackar på dörren och lämnar små rara brev. Däremot firar vi gärna påsk med god mat och kanske ett och annat besök i kyrkan – och njuter av att vara lediga i flera långa, lata dagar medan våren gör sitt intåg i vårt frusna land.