Miljöpartiet hänger inte riktigt ihop. Å ena sidan vill man få oss att transportera våra barn i cykelkärror, å andra sidan vill man bygga höghastighetståg dimensionerade för asiatiska mångmiljonstäder. Bilparken ska elektrifieras, samtidigt som kärnkraften ska skrotas trots att den står för nästan hälften av elproduktionen. Självklart ska vi ha närdemokrati och lokal produktion, men vi ska också hylla globalismen som ger oss raka motsatsen …och så vidare.

Jag vill minnas att miljörörelsen runt 1980 stod inför någon sorts vägskäl: Skulle man fortsätta vara en gräsrotsrörelse, med grupper av löst sammanfogade idealister som odlar sin täppa, bor i kollektiv och med jämna mellanrum uppfinner alternativa livsstilar? Eller ska man bli mer professionell, lära sig spelreglerna och försöka erövra den politiska makten?

Vad som avgjorde frågan var kärnkraften. ”Folkkampanjen mot kärnkraft” blev en propagandasuccé och banade väg för en generation ekologiskt sinnade politiker, med god utbildning och måttligt förtroende för gräsrötter. Att leva som man lär var inte längre nödvändigt. Alternativsamhället skulle byggas uppifrån och genomdrivas med politiska medel. Idéhistoriskt valde man de upptrampade stigarna från Machiavelli, snarare än att vandra i fotspåren av Den helige Franciskus. Miljöpartiet kom att utvecklas till det mest totalitära av riksdagspartierna.

Lite otippat kanske, eftersom miljörörelsens hela styrka ligger i ”Franciskus-modellen”. Det är från idealisterna – som osjälviskt offrar sin bekvämlighet och kanske sitt sociala anseende, för att i praktisk handling visa världen ett alternativ – som rörelsen hämtar sin legitimitet. Precis som Socialdemokraterna hämtar sin legitimitet från en alltmer undanskuffad arbetarklass.

Om vi renodlar alternativrörelsens två ansikten förstår vi bättre Mp:s problem. Greta Thunberg får representera Machiavelli-linjen, som kräver underkastelse och diktatoriska befogenheter. Hon gör anspråk på större delen av världens tillväxt, för att kunna genomföra sitt klimatförändringsprogram och lägger fokus på vad andra ska göra. Lyder dom inte hotar undergången (i det här fallet är moder natur en lika sträng domare, som en gång den gammaltestamentlige Guden). Att just Miljöpartiets språkrör åker mer flyg i businessklass än andra politiker, och att flera Thunberg-supportrar åker privatjet till sina klimatmöten har liksom inte med saken att göra. Machiavelli hade varit stolt.

Så till Franciskus-linjen – som jag här låter representeras av Rob Greenfield, bloggare och äventyrare från USA som gjort sig känd för att minimera sitt ekologiska avtryck och samtidigt leva ett gott liv. På sociala medier förklarar han hur det går till att bygga ett hem för 1 500 dollar, hur man klarar sig utan vattenledning, avlopp och såna saker, hur man odlar sin egen mat i storstadsmiljö och andra nyttigheter. Här tar han oss med på ett hemma-hos-reportage från sin bakgård i Orlando. Och här visar han vad som händer om man ”klär sig” i det avfall en genomsnittsamerikan producerar under en månad. Numera har han lämnat bakgården och efter en turné med stadsodlingsprojekt runt om i USA, slagit sig ner i Costa Rica.

Det är lätt att avfärda Rob Greenfield som en nörd – en i raden av ”drop-outs” från en uttråkad och i grunden bortskämd medelklass. Man kan också välja att ta honom på allvar och lyssna på vad han har att säga. Han skiljer sig från Greta Thunberg på en rad punkter:

* Han tillämpar sina idéer själv, och kräver inte att andra ska göra det.

* Han försöker vara en förebild, men är (såvitt jag kan se) ointresserad av makt.

* Han stärker civilsamhället genom att bygga nätverk på gräsrotsnivå, medan Greta-rörelsen försvagar detsamma med centralstyrning och planekonomi.

* Han förmedlar ett positivt budskap. I en dyster värld inger han hopp snarare än ångest.

* Han fokuserar på saker som han behärskar och har kunskap om.

* Han förlitar sig inte på experter från FN, EU eller någon annan politisk organisation.

* Min gissning är att han i det långa loppet har mer gynnsam effekt på klimatet och miljön, än Greta och hennes följare.

En fråga alla miljöpartister borde ställa sig är; om vi en dag ställs inför en kollaps, den må vara politisk, demografisk eller ekologisk, kommer vi då att ha någon nytta av Gustav Fridolin? Är det ledare som Per Bolund och Isabella Lövin vi behöver? Kan vi räkna med familjen Ernman? De som profiterat mest på att varna för katastrofen kan visa sig vara de sämsta att leda oss genom den. Risken för eko-fascism är inte försumbar.

Miljörörelsen borde lägga sitt krut på Fransiscuslinjen och strunta i politiken. Visst behöver vi politiker som håller koll på bytesbalansen, tar ansvar för skola, sjukvård och vet hur man skriver en budget, men inget talar för att miljöaktivister är bättre på såna saker än andra. Jag skulle föredra en typ av ”munk-orden” – där nördar och extremister som Rob Greenfield, med sitt eget liv som insats provar ut miljövänliga alternativ. Kanske är en coronaepidemi med efterföljande lågkonjuktur, tillräckligt för att den sortens entreprenörer ska kännas mer relevanta än Åsa Romson.