De flesta av oss tror influensa alltid är begränsad till bagatellartade förkylnings-symtom, muskelvärk, någon vecka i sängen och att de som dör bara är de riktigt gamla och de som är sjuka på annat sätt – personer med ex nedsatt immunförsvar och kroniska luftvägssjukdomar. Men det är en underskattning av vad influensa-virus kan åstadkomma. Influensa kan utvecklats till en pandemi som dödar en stor del av befolkningen, inte bara utsatta riskgrupper, utan också unga och för övrigt friska människor.

1918 – under det första världskriget – fick influensan detta maligna förlopp och ändrade världshistorien.

Tyskarna gick till stort angrepp mot Frankrike och förväntade sig att framgångsrikt slutföra kriget. Ententen – Tysklands motståndare – var i svårigheter. Lenin hade genomfört sin statskupp (som i den kommunistiska historieskrivningen kallas revolution) och ställt Ryssland utanför kriget. Tyskarna kunde därför frigöra en miljon soldater från den ryska fronten. Dessa styrkor kommenderades i stället till västfronten.

De amerikanska styrkorna hade ännu ej kommit på plats samtidigt som England hade åsamkats stora förluster i slaget vid Passchendaele. Tyskarna var numerärt överlägsna och hade på vissa frontavsnitt fyra gånger så många soldater och vapen som sina motståndare. De tyska framgångarna kulminerade när man i maj 1918 nådde fram till Marne varifrån det tyska artilleriet kunde nå Paris. Frankrike greps av skräck och desperation, parisarna flydde, övergav sin huvudstad och lämnade den i det närmaste öde.

Men de tyska framgångarna underminerades gradvis av en influensa-virus-pandemi som härjade bland de tyska soldaterna. Befälhavaren Ludendorff konstaterade förtvivlat att tusentals soldater insjuknade i varje division, försörjningslinjerna till fronterna blev lidande, soldaterna utmattades av svält och tvingades till reträtt. Det var inte en för hemmaopinionen tillrättalagd bortförklaring när Ludendorff själv gav influensan skulden för motgångarna.

De brittiska och franska förlusterna ersattes av ett stort inflöde av amerikanska styrkor. Ententen återfick numerär och stridsmoral och de franska kommendanterna Foch och Pétain kunde återerövra förlorad mark. Tyskland – utmattat av influensa – tvingades till den vapenvila som blev avslutningen på det krig som i tysk-nationella ögon upplevdes som ett mycket förödmjukande nederlag – ett nederlag som kom att sätta in prägel på 1900-talets första hälft (nazismen och det andra världskriget).

Den influensa som knäckte Tyskland, vände kriget och formade världshistorien kom att kallas för spanska sjukan – inte för att sjukdomen hade sitt ursprung i Spanien – utan för att det neutrala Spanien, där influensan dödade 170 000 människor, ej hade någon censur och därför fritt kunde rapportera om sjukdomens förlopp.

En femtedel av jordens befolkning – två miljarder människor – infekterades och insjuknade i spanska sjukan. Av dessa dog 20 – 40 miljoner – fyra gånger så många än de som gick under i första världskrigets direkta krigshandlingar. I Sverige, som 1918 hade strax under sex miljoner invånare, dog 25 000 människor. I ett historiskt perspektiv skördade spanska sjukan långt fler offer än 1300-talets digerdöd och 1500-talets smittkoppsepidemier.

Det nya och skrämmande var att influensan denna gång skördade sina offer bland friska, unga och starka, till skillnad från tidigare influensa-utbrott, då dödsfallen i huvudsak begränsade sig till tidigare sjuka, mycket små barn och åldringar.

Spanska sjukan slog mycket hårt mot isolerade befolkningar som ej tidigare exponerats för liknande virus. De var helt oskyddade av det enkla skälet att de ej kunnat bygga upp något immunologiskt försvar.

Ett exempel är öarna Upola och Savii i Västra Samoa dit en smittad fartygsbesättning från Australien anlände i november 1918. Inom tre månader hade mer än en femtedel av befolkningen gått under i spanska sjukan. Så var det också på Fidji-öarna och på Tahiti. ”I by efter by finns inga överlevande”, rapporterade en brittisk kolonialtjänsteman.

Bo Kuritzén är legitimerad läkare.

BILD: Sjuksköterskor med gasmask under första världskriget (1916).