Ska individens eller samhällets intressen komma i första rummet när staten tvingas prioritera? (Observera att samhället är något mycket större och viktigare än staten eftersom det också omfattar det civila samhället – även om politiker gillar att skryta upp sig och kalla sig själva ”samhället” för att låtsas vara helheten. Det är ungefär som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag” eller som när landstingen förmätet upphöjer sig till ”regioner”, alltså att sjukvårdsorganisationer förvandlar sig till hela landsändar. ”Regiondirektör” smäller förstås högre än ”landstingsdirektör”.)

Visst vore det olyckligt att ha en enda regel som enkelt dömer till individens eller kollektivets fördel om ett etiskt dilemma uppträder. Om kollektivet alltid ska gynnas finns inte längre några mänskliga fri- och rättigheter. Om kollektivet aldrig ska få rätt kan vi glömma lagen, rättsstaten och den obligatoriska skolan.

I coronatider när landets kapacitet att vårda sjuka inte räcker kan sjukvården tvingas att prioritera vem som ska få plats på intensiven. Tänk dig att valet står mellan å ena sidan en sextioårig läkare som blivit smittad under sin heroiska kamp vid fronten i kriget mot viruset och, å den andra, en tjugofemårig nyligen hemvänd IS-krigare. Exemplet är inte särskilt krystat. Båda tillhör riskgrupper, läkaren för att han tillbringar sina dagar mitt i minfältet, IS-krigaren för att han bor i Rinkeby där många inte är medvetna om behovet av handtvätt och social distansering. (Deras ovetskap är enligt många den svenska statens fel, antingen för att staten av försumlighet inte angett sina coronarekommendationer på alla i förorten existerande språk eller också för att folk är trångbodda vilket beror på att staten i sin snålhet inte försett dem med bostäder som är tillräckligt rymliga för att tillåta social distansering.)

Socialstyrelsen har nyligen utarbetat riktlinjer för prioritering av intensivvård under extraordinära förhållanden. Den första ledande principen är att alla människor har lika värde, vilket i sin tur innebär att prioritering inte får ske vare sig utifrån social situation, ställning, eventuellt funktionshinder eller kronologisk ålder. Det andra är behovsprincipen som innebär att den som har störst behov av en åtgärd ska få företräde till den. Den tredje principen fastställer att åtgärd ska ges till den som har mest nytta av den.

Precis vad detta betyder verkar oklart. I Läkartidningen förklarar fyra läkare – Ingemar Engström, Göran Hermerén, Nils-Eric Sahlin och Barbro Westerholm – hur de tolkar Socialstyrelsens mening: ”Vi uppfattar detta som en icke ändamålsenlig förenkling där patientnytta definieras som enbart livslängd. Det skulle betyda att en yngre person alltid skulle gå före en äldre, allt annat lika.” De fyra läkarna gillar inte den principen.

Det gör inte jag heller. Socialstyrelsens inställning skulle innebära att IS-krigaren prioriterades framför intensivvårdsläkaren. Enligt min mening är detta ett extremliberalt förhållningssätt eftersom det utgår från att livet bara är till för den enskilda individen och att hans lycka mäts i återstående levnadsår varför unga människor ska räddas framför äldre människor. Jag kan inte förstå att samhällets eller kollektivets nytta inte tillmäts någon betydelse. Det finns väl ingen som skulle hävda att IS-krigaren är mer samhällsnyttig än läkaren?

Hela felet är den unikt svenska tesen om alla människors lika värde. (Felöversatt dessutom, det står ”lika värdighet” i FN-originalet.) Inför Gud har kanske alla människor lika värde, men inte inför kollektivet och samhället. Vissa individer är nyttigare för omvärlden än andra, det har mänskligheten vetat i alla tider fram till nyligen när PK-ismen slog igenom. För mig är det obegripligt att den aspekten helt lämnas därhän i etiska resonemang om prioriteringar.

I verkligheten är det förstås mer komplicerat än i mitt polemiska exempel. Om valet står mellan den sextioårige läkaren och en fyrtiofemårig rektor eller en nybakad civilingenjör så blir det genast knepigare. Vad gör man då?

Förr i tiden, medan läkarkåren ännu var en yrkesstolt och självständig profession, så hanterade kåren sådana här problem inom sina egna led. Jag tror det var bättre. Läkarna kunde väga olika aspekter mot varandra och komma fram till ett förhoppningsvis genomtänkt beslut som de kunde ta ansvar för (för övrigt var det ingen som ifrågasatte kårens bedömningar). Hela idén att staten genom en myndighet ska lägga fram regler för hur känsliga frågor som dessa ska behandlas i varje enskilt fall känns för mig olämplig eller rentav omänsklig i sin byråkratiska fyrkantighet. Vad händer om en ny sorts politiker som bara gillar vita människor tar över kommandot? Tyvärr ropar nu sjukvårdspersonalen efter tydliga riktlinjer så att de själva ska slippa ta ansvar för besluten. Då blir det så här konstigt.

De fyra läkarnas egen uppfattning i prioriteringsfrågan visade sig bli ett västgötaklimax. De menar att ”patientens biologiska ålder, snarare än den kronologiska åldern, [ska vara] utgångspunkten för prioriteringar”. Kanske ett snäpp bättre, men fortfarande lika ultraliberalt nonchalant inför vad som är bra inte bara för de enskilda individerna utan även för andra medlemmar av kollektivet. Hur mäter man förresten biologisk ålder? Det kanske kommer riktlinjer även i den frågan.