IDÉ OCH KULTUR Är vi på väg in i en ny västerländsk renässans? Det var femhundra år sen sist så det är verkligen dags. Under Renässansen återupptäckte den västerländska människan sitt antika arv. Hon befriade sig från Medeltidens dogmatiska och livsfientliga moralism för att istället acceptera och bejaka sin mänsklighet. Genom att hitta tillbaka till sina rötter kunde hon upptäcka sitt sanna jag, befria sin unika kraft och göra världen till sin. Varför skulle det inte kunna hända igen?

Jag satt häromdagen och tittade på en Youtube-video som handlade om hur 2000-talets människor kan möta livets alla svårigheter med hjälp av klassisk stoicism. Jag slogs plötsligt av hur Renässanslik situationen var: ett nytt och revolutionerande kommunikationsmedel förmedlar grekisk-romersk visdom till en modern publik som tröttnat på livsfientlig dogmatism. På 1400- och 1500-talet var det tryckpressen som gav fart åt upproret mot skolastisk och religion. Idag är det internet som underblåser revolten mot vårt moderna syndatänkande i form av maktteorier och offerretorik. Och då som nu är det alltså Antiken som visar vägen bort från de abstrakta och dogmatiska teorierna: Antiken med dess människocentrerade livssyn, dess acceptans av det mänskliga, det kroppsliga, det konkreta.

Låt oss påminna om att den europeiska Renässansen (ungefär 1450–1560) var den period då den västerländska människan återupptäckte sitt antika arv. Med återupptäckten av Antiken hittade hon också tillbaka till sig själv, till sin handlingskraft, till sin mänskliga skönhet och gudomlighet. Medeltiden, tiden mellan Antiken och den Nya tiden, blev ”Medeltiden” – Middle Ages – tiden emellan, tiden då det ljusa, det vackra, det intelligenta hade fallit i glömska och då människan hade låtit sig nedtryckas av en doktrinär kristendom som såg den jordiska skapelsen, och därmed människan, som befläckad av orättfärdighet och synd. För medeltidsmänniskorna fanns fullständigheten endast i Guds rike. Människan hade förbrutit sig mot Guds vilja och kunde bara hoppas på förlåtelse.

Men med Renässansen kastar Västerlandet av sig sin arvsynd och bestämmer sig för att undersöka vad det kan åstadkomma trots eller kanske tack vare sin mänsklighet. 1400- och 1500-talens ledande intellektuella lyssnar inte längre på skolastikens auktoriteter. De lär sig grekiska och hebreiska och läser Bibeln i original. De översätter de heliga texterna till de moderna folkspråken så att människor kan läsa själva. Martin Luther skapade en ny kristendom – protestantismen –, som gjorde präster till människor (eftersom de fick gifta sig) och som återupprättade den enskilda individens oförmedlade relation till Gud. Vi fick de stora geografiska upptäckterna. Människan lärde sig att jorden var rund och att det var jorden som kretsade kring solen och inte tvärtom. De italienska universalgenierna Leonardo da Vinci och Michelangelo gav oss en konst och arkitektur som fortfarande idag hålls som det högsta människan har åstadkommit. Det gjordes en rad tekniska framsteg (tryckpressen framför allt), kapitalismen utvecklades, nationalstaten uppstod. Den västerländska människan klev fram i historien och gjorde världen till sin.

I motsats till vad många av våra samtida framstegshysteriker så gärna vill tro togs alltså detta enorma kliv framåt i historien med hjälp av ett intensivt tillbakablickande på en svunnen tid. Den europeiska kulturen hittade tillbaka till sitt ursprung, till sina rötter, till sin identitet.

Ett ofta omtalat exempel på Antikens påverkan på Renässansen – och därmed på hela vår moderna (inte ”modernistiska”) kultur – är den roll som romaren Vitruvius verk ”De Architectura” kom att spela för 1400- och 1500-talens arkitektur. Verket är skrivet under det första århundradet före Kristus och innehåller precisa och väl utarbetade teorier om proportioner, om skönhet och om byggnadskonsten som efterbildning av en harmonisk natur. En byggnadsstruktur, förklarade Vitruvius, ska utmärkas av hållfasthet och ändamålsenlighet, men den ska också utmärkas av sin skönhet. Och skönheten uppstår i en efterhärmning av människans egna naturliga proportioner. Leonardo da Vincis berömda teckning på en man som sträcker ut armarna i en cirkel är en illustration av Vitruvius principer. Människan skäms alltså inte för att vara människa under Renässansen. Precis som i Da Vincis teckning blir hennes egen perfektion det bästa uttrycket för tillvarons ordning och gudomlighet.

Jag tror det vore välgörande för våra samtida arkitekter att läsa Vitruvius. Precis som jag tror det vore välgörande för våra samtida filosofer och humanvetare av alla de slag att låta människan vara människa. Det vore befriande för vårt tänkande att acceptera människans natur, att acceptera att människan har en natur, att låta henne vara självisk som en grekisk gud, men också vacker och handlingskraftig som en grekisk gud. Parallellerna mellan Medeltidens skolastiska teologi och vår egen tids beskäftiga teorier om synd och offerskap är slående. Dels när det gäller den själsdödande formalismen, men även den betydelse som ges åt det dogmatiska moraliserandet. Vi lever verkligen i en tid då vi glömt vår stora förflutna, då vi lider under moralisters doktrinära teorier om gott och ont. Vi lever i en tid då vi behöver återupprätta vår rätt att vara naturliga människor.

Om vi får en ny Renässans – eller åtminstone något som kan liknas vid en ny Renässans – kommer säkerligen Jordan B. Peterson att beskrivas som en av dess första profeter. Peterson uppmanar oss att inte lyda moraliska och människofientliga auktoriteter. Han säger åt oss att själva läsa böcker, att studera våra myter, våra religiösa urkunder, våra klassiker, våra stora filosofer, att gå tillbaka till källorna. Och vi ska inte läsa för att förminska oss själva eller för att göra vår existens till ett brott. Vi ska läsa för att inspireras, för att leva bättre, för att förstå vår mänsklighet, för att förstå hur storslagna vi kan vara.

Men den främsta anledningen till att vi behöver en ny Renässans är naturligtvis att den västerländska kulturen behöver bli betydligt mer uppkäftig. Det är verkligen dags för oss att hitta tillbaka till oss själva, till vår identitet, till vårt arv, till vår energi, till vår sagolika handlingskraft och inte be om ursäkt för att vi finns och tänker finnas. Vi kan lägga oss ned och dö. Det är ett alternativ. Men varför skulle vi göra det? Det är sant att det ser mörkt ut, men en förändring är onekligen på gång. Och den kommer underifrån och den kommer via nya kommunikationsmedel. Precis som den gjorde på 1400- och 1500-talen.

Det är omöjligt att sia om framtiden. Historien är full av överraskningar. Men att något som kan likna en Renässans för den klassiska och den västerländska kulturen är på gång vågar jag faktiskt hoppas. Det kan ta tid. Det kan ske etappvis. Det kommer skapa motstånd. Men vi kommer snart få se betydande försök till en stark vitalisering av vår västerländska kultur. Det är femhundra år sedan det hände senast. Det är dags igen. Och kom ihåg var ni läste det först.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur.