LARS HÄSSLER: Hur Kina, USA, Singapore och Sverige väljer ledare

Hur de två supermakterna Kina och USA, det teknologiskt högtstående Singapore och den ”humanitära stormakten” Sverige väljer sina ledare visar på likheter och olikheter.

Om vi börjar med Kina så har alla ledare efter Mao gått den långa vägen. De är alla välutbildade akademiker, vanligtvis civilingenjörer, och har testats i flera olika ledande operativa befattningar som guvernörer, borgmästare (i någon av de fyra storstadsregionerna), eller som förste partisekreterare i någon provins (observera att en guvernör i Kina har mindre makt än provinsens partisekreterare).

Nuvarande ledaren Xi Jinping, född 1953, har tre titlar – president, generalsekreterare och överbefälhavare (ordförande i centrala militärkommissionen). Innan dess har han hunnit med att vara både guvernör och partisekreterare i olika provinser och även i Shanghai.

Xi:s företrädare, Deng Xiaoping, född 1904, hade studerat i Frankrike och Moskva, Jiang Zemin, född 1926, var civilingenjör och borgmästare ibland annat Shanghai och Hu Jintao, född 1942, civilingenjör och partisekreterare ibland annat Tibet.

I USA har nästan alla presidenter efter andra världskriget, med undantag för Trump, varit antingen guvernörer, borgmästare, kongressledamöter eller senatorer. Alla har varit akademiker: Eisenhower (femstjärnig general), Kennedy (pol mag och senator), Lyndon Johnson (fil kand och senator), Nixon (advokat och senator), Ford (advokat och kongressledamot), Carter (sjöofficer, pol mag och guvernör), Reagan (pol mag och guvernör), Bush den äldre (nationalekonom och kongressledamot), Clinton (advokat och guvernör), Bush den yngre (civilekonom och guvernör), Obama (advokat och senator), och Trump (civilekonom).

Den lilla ö- och stadsstaten Singapore, med nästan sex miljoner invånare, är i högsta grad ett meritokratiskt samhälle. De ledande politikerna väljs ut bland de absolut bästa akademikerna och de får de högsta politikerlönerna i hela världen. Den nuvarande premiärministern Lee Hsien Loong, född 1952, och son till Singapores grundare Lee Kuan Yew, är synnerligen högutbildad: examen från både Cambridge och Harvard i bland annat matematik. Han är dessutom brigadgeneral. Hans lön motsvarar 16 miljoner kronor/år. (På bilden syns han med Indiens premiärminister Modi.)

Sverige har de sämst utbildade politiska ledarna i hela västvärlden. De flesta har kommit in i politiken via ungdomsförbunden, framförallt SSU. Statsminister Stefan Löfven var förbundsordförande i industrifacket IF Metall, började sin karriär på Posten i Sollefteå 1976 och har läst en svetsutbildning. Hälften av ministrarna i Löfvens regering saknar examen. Tre av dem – Magdalena Andersson, Per Bolund och Ardalan Shekarabi – har påbörjat doktorandstudier, men inte avslutat dem. Justitieminister Morgan Johansson har en utbildning i statsvetenskap medan biståndsminister Peter Eriksson har en bakgrund som gymnasielärare. Energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman har haft framträdande positioner inom SSU.

Tilläggas bör att Tysklands Merkel är kemiingenjör, Macron har examen från Frankrikes topp-universitet, Englands Boris Johnson har gått på Eton och Oxford, Österrikes Kurz är jurist, Norges statsminister Solberg nationalekonom, Danmarks statsminister Fredriksen socionom och Rysslands president Putin är jurist.

Vad kan man dra för slutsatser av ovanstående? I både Kinas, USA:s och Singapores fall är det både utbildning och ”lång och trogen tjänst” där man testats i olika positioner, som varit utslagsgivande. I alla dessa fall har man avancerat från lägre till högre ansvarsområden för att i slutändan nå den högsta ledarpositionen.

I Sverige verkar det som om utbildning har i princip noll värde, dessutom har svenska politiska ledare sällan haft några administrativa positioner eller erfarenheter överhuvudtaget, förutom ibland ministerposter. Det som räknas verkar vara politiskt engagemang från ungdomen. Att en tänkbar ledare i Sverige skulle komma från en landshövdingspost eller som borgmästare/finansborgarråd i en större stad förekommer sällan. Tvärtom, poster som landshövding, generaldirektör (eller ambassadör) är reträttposter, som man får efter lång och trogen tjänst (oavsett kompetens). Tänk om det vore tvärtom, ett steg i karriären i stället.

Lars Hässler