Hur ska man förstå vår tids mest framstående galenskap, alltså PK-ismen, det tänkande som företräds av personer som kallar sig ”woke” i engelsktalande länder? Till PK-ismen hör sådant som militant feminism och genusteori, klimatalarmism, föreställningen att den vite mannen i förening med marknadsekonomin är roten till allt ont och så vidare. Hur har denna skadliga intellektuella smitta kunnat uppstå och spridas?

Den vanliga tolkningen av hur nya idéer slår igenom är att en eller några stycken människor fått en idé som sedan spritt sig från människa till människa ungefär som coronaviruset av en händelse hoppade från en fladdermus till en människa och därefter spred sig i det mänskliga samhället. Jag tror det var Lord Keynes som sa ungefär att alla statsmän är anhängare till någon för länge sedan död ekonom. Det finns ett ursprung och sedan kommer det en spridning.

I det här YouTube-inlägget använder Jordan Peterson denna virusmodell för att förklara PK-ismen som han i detta föredrag kallar postmodernismen. Postmodernismens ursprung var den franske filosofen Jacques Derrida, förklarar Peterson, som hittade på att patriarkatet, alltså den vite mannens herravälde, med sitt ”fallos-centrerade” tänkande, var västerlandets onda kärna. Och sedan spred sig detta tänkande under ständig vidareutveckling – mutation skulle man säga om det handlade om virus – av entusiastiska lärjungar.

Jag gillar nästan allting Jordan Peterson säger men här måste jag framföra ett memento. Virusmodellen inte tillämplig på idéer. Framför allt sprider sig idéer inte som virus eftersom idéer, till skillnad från virus, inte har någon inneboende drivkraft att sprida sig. Virus har en sådan drivkraft eftersom de är levande organismer som strävar efter att föröka sig och därför av sig själva letar efter näring. Människan bara står där och tvingas bli värddjur för en hungrig och expansiv mikrob.

Men idéer är döda när de föds. Det finns ingen i idén medfödd potens att sprida sig bland normalt oengagerade människor. Det existerar hur många idéer som helst så varför ska människan fästa sig vid just idé A eller idé B eller idé C? (Jag vet vad jag pratar om för jag har själv uppfunnit en massa bra idéer som aldrig fått någon spridning. Det går inte av sig själv.)

Till skillnad från virus sprider sig idéer bara när människor aktivt engagerar sig för att smittas, det vill säga låta sig påverkas av dem. Människan invaderas ofrivilligt av virus men måste öppna portarna och sinnet för att släppa in idéer.

Vad är det då som förmått så många människor att aktivt anamma och ansluta sig till det PK-istiska idégodset? Jag säger som Fänrik Stål: Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med. Jag var med och därtill ganska livligt engagerad när Derrida och andra motsvarande filosofer som Michel Foucault mot slutet av 1960-talet och framåt sprutade sin giftiga säd.
Hur kommer det sig att inte bara jag utan nästan en hel generation medelklasstudenter vid västvärldens universitet valde att anamma den sortens tänkande? Det har jag funderat en hel del på eftersom det är en del av mitt livs historia. Man väljer saker som är bra för en själv så varför var 68-tänkandet bra för mig?

När jag ger dig svaret kommer du kanske att anse det banalt eller cyniskt men så enkelt är livet, tror jag. 68-tänkandet brukar anses socialistiskt och det var det också i en speciell bemärkelse, nämligen att det hade ett enda bärande krav, att staten skulle växa och lägga beslag på en ökande andel av BNP. En sådan utveckling stod också, visade det sig senare, på historiens dagordning. Det svenska skattetrycket, ett mått på statens ekonomiska inflytande, steg från 30 procent år 1960 till 40 procent tio år senare och till nästan 50 procent efter ytterligare ett årtionde. En himla massa pengar flyttades från det civila samhället till staten.

Vi universitetsstuderande vid sextiotalets slut kunde lätt föreställa oss vad det kunde betyda för vårt framtida arbetsliv. Vi insåg var de fina jobben skulle finnas att hämta för rättänkande personer. Självklart var detta inget vi formulerade med ord i hjärnan. Men hjärnan är inte människans mest kraftfulla och omutliga tankeinstrument, utan magen. Magen förklarade för oss var maten skulle komma att finnas och på den basen kunde hjärnan modellera fina teorier om att det inte handlade om vårt eget goda liv utan om att göra livet gott för andra. Så uppstod den moderna välfärdsstaten. Själv gav jag mig in i den internationella välfärden som biståndsbyråkrat och det har jag aldrig fått anledning att ångra.

Jag tror inte det finns skäl att misstänka någon annan sorts bevekelsegrunder bakom de senaste årtiondenas alltmer uppskruvade PK-ism. Nationens ledare är PK-ister, det behöver man bara sätta på statsteven för att upptäcka, och de kommer att belöna åsiktsfränder på alla upptänkliga sätt, till exempel med fina jobb (eller jobb över huvud taget), stipendier, medial uppmärksamhet, bidrag och anslag.

Jodå, jag vet att det finns PK-ister som inte har ett dugg att vinna på sin övertygelse. Motsvarande grupperingar finns i alla samhällen, till exempel 1900-talets västerländska beundrare av Sovjetunionen. Lenin kallade dem så träffande för ”nyttiga idioter”.