En ekonomisk katastrof har utlösts världen över av västerländska politiker och byråkrater. Otroligt nog går nu den ekonomiska aktiviteten i väst på halvfart, eftersom hela befolkningen har utegångsförbud i veckor, om inte månader. Detta har lett till att miljoner människor har fått sina liv vända upp och ned. De flesta egenföretagare har fått svårt försämrade försörjningsmöjligheter och många kommer inte att klara sig.

EU:s ekonomi kan komma att krympa med fem procent under 2020 enligt Europeiska Centralbanken, och liknande siffror väntas för USA. Den ekonomiska förstörelsen av de västerländska ekonomierna kommer att få konsekvenser under många år framöver. Det kommer oundvikligen att sänka livskvaliteten för europeiska och amerikanska medborgare under en längre tid, och även påverka deras hälsa (ironiskt nog).

Det är viktigt att förstå att denna katastrof inte är en följd av Coronaviruspandemin, som är ett folkhälsoproblem, utan av nitiska regeringstjänstemän som reagerar på pandemin. Själva Coronaviruspandemin verkar bara vara något allvarligare än säsongsinfluensan, som dödar hundratusentals människor varje år, utan någon särskild politisk reaktion. Liksom influensan är dödligheten för Covid-19 nära noll hos barn och extremt låg hos friska vuxna. Och som med influensan har Covid-19 också en icke försumbar dödlighet för äldre och sjuka personer, som fallet Italien tydligt visar. Så pandemin i sig kan inte ursäkta eller förklara de mycket auktoritära åtgärder som har vidtagits av de flesta västerländska regeringar.

Då ställer man sig frågan: varför dessa hysteriska reaktioner på Coronaviruset från västerländska politiker, som leder till att hela ekonomin ligger på fallrepet och som allvarligt begränsar de grundläggande individuella friheterna för miljontals medborgare? Naturligtvis måste man räkna med den vanliga inkompetensen och grupptänkandet i det politiska ledarskapet i många länder. Men andra anledningar finns för detta oehört ansvarslösa beteende. Här är en översikt över sannolika sådana.

För det första har politiker i allmänhet liten förståelse för den fria marknaden. De flesta politiker har aldrig arbetat inom den privata sektorn eller studerat marknadsekonomi. Deras tankesätt är framför allt administrativt och politiskt. De varken förstår eller uppskattar möjligheterna av en ohämmad marknadsekonomi, med dess ofattbara mängd dagliga utbyten, dess otaliga kommersiella relationer och dess oändliga anpassningsförmåga till förändrande förhållanden. I deras politiska maktlogik är det dessutom inte i deras självintresse för politiker att lita på Adam Smiths ”osynliga hand” för lösningar, eftersom detta skulle förminska deras egen roll. Detta är inte nytt; det har alltid varit ett typiskt drag hos politiker och byråkrater. De politiska reaktionerna på Coronaviruspandemin har bara dramatiskt bekräftat denna sanning ännu en gång.

Politiker gör också naturligtvis politiska beräkningar; med omval ständigt i åtanke, vill de inte kunna hållas ansvariga för något som går fel. I en kris föredrar de alltid att agera än att inte agera, för att visa att de försökte något. Åtminstone kan de inte då anklagas för likgiltighet, vårdslöshet, eller brist på medmänsklighet. Dessutom är risken låg, för hur skadliga deras handlingar än visar sig vara, så ställs politiker i allmänhet inte till ansvar och kan, genom handling, dessutom presentera sig som beslutsamma och heroiska folkledare i farliga tider. Ett exempel på detta var president Roosevelts skadliga ekonomiska politik under depressionen och andra världskriget.

För det tredje förlitar sig politiker ibland för mycket på forskare, som i allmänhet inte har någon utbildning alls i sociala och politiska frågor alls. Ännu mer än politiker, har forskare ofta stora svårigheter att förstå ett begrepp som den spontana marknadsordningen, vilket kanske inte är överraskande då de har lärt sig följa den stränga vetenskapliga processen. Men där politikerna åtminstone är fullt medvetna om de subtila grå nyanser som beslutsfattande innebär och svårigheten av att samtidigt tillfredsställa vitt skilda intressen, menar den vetenskaplige forskaren i allmänhet väl men ser världen i svart och vitt.

Om en forskare således blir tillfrågad hur man kan stoppa spridningen av en pandemi, skulle han eller hon förmodligen svara att det bästa och mest effektiva sättet vore att beordra strikt utegångsförbud för hela befolkningen i veckor. Detta är vad Frankrikes inflytelserika ”Conseil Scientifique” har rekommenderat, liksom många andra länders vetenskapliga råd. Och det kan mycket väl vara sant, rent vetenskapligt. Problemet uppstår när politiker entusiastiskt följer sådana råd utan att beakta deras politiska och ekonomiska konsekvenser. De två första anledningarna som nämnts ovan kan förklara varför politiker lätt har för mycket förtroende för forskare: för det första är politiker inte tillräckligt välbekanta med marknadsekonomi för att fullt förstå följderna av att handla efter vetenskapligt råd, och för det andra kan det vara i deras intresse att handla efter sådana råd eftersom att göra något - vad som helst – är det viktigaste.

En fjärde anledning till att politiker har agerat så hänsynslöst för att motverka Coronaviruspandemin är säkert trycket som de är under. I tider av (uppfattad) kris ses de upp till för vägledning, om inte för order att följa, av en politiskt outbildad väljarkår. Men trycket kommer inte bara från folket, vilket borde anses normalt i en demokrati, utan också från utländska politiker. Ingen ledare vill bli överträffad av sina utländska kollegor och sitta med vad som anses var den svagaste planen för att hantera krisen. I det här fallet har  Storbritanniens Boris Johnson och Sveriges Stefan Löfven långsamt böjt sig för just detta yttre tryck.

Men det starkaste trycket på regeringarna kommer väl från media, och än mer idag med internet och sociala medier. Politiker granskas nu ständigt och hålls ansvariga på ett sätt som de inte var för bara en generation sedan. Dessutom är massmedier benägna att dramatisera och överdriva händelser eftersom det ger bättre tittarsiffror, men också därför att journalister inte är virologer: vanliga medier har en tendens att feltolka och förenkla fakta, oavsiktligt eller ej. Ett exempel på detta är dödligheten av Covid-19, som konstant rapporteras vara högre än vad den är, eftersom endast deklarerade fall används (CFR). Mer generellt är den rådande inställningen från media att allt måste göras för att rädda en liten minoritet av hela befolkningen idag, även om det kommer till priset av ekonomisk smärta för tiotals miljoner människor imorgon. Detta är det klassiska socialistiska statsingreppsdilemmat: var tar det slut? I en värld av knappa resurser, hur mycket av skattebetalarnas pengar skall spenderas av staten för att rädda ett liv?

Som en sista anledning är det nödvändigt att acceptera en mörkare och mer cynisk förklaring till den politiska reaktionen till pandemin: makten i kristid. Staten missar aldrig en chans att öka sin makt. Kriser betraktas som enastående politiska möjligheter och har därför använts otaliga gånger i historien. Detta var fallet under första världskriget, andra världskriget, liksom efter attackerna 9/11 med genomdrivningen av Patriot Act. Men detta gäller också mindre allvarliga kriser, som den nuvarande Coronaviruspandemin. De ekonomiska stimulanspaketen som nu föreslås kommer återigen att gynna korporativistiska banker, som de gjorde under finanskrisen för ett decennium sedan. Det är därför de stora bankerna har varit de första som krävt mer ”ekonomisk stimulans”, eftersom de kommer omedelbart att dra nytta av sådant ”statligt stöd”.

Att de flesta västerländska regeringar nu har lyckats efterlikna den kinesiska diktaturen i hanteringen av pandemin, borde ge en tankeställare till de oskyldiga själar som fortfarande tror, trots att Julian Assanges farsartade rättegång har börjat, att västvärlden fortfarande skyddar individuell frihet. En farlig och skrämmande politisk utveckling är på väg för ett redan skört politiskt och ekonomiskt system. De politiska följderna av den allmänna inneslutningen av miljontals människor i Europa kommer att ha långvarig konsekvens för maktbalansen mellan stat och samhälle. Även om den västerländska ”liberala demokratiska” ordningen endast var det i namn, är det uppenbart att ett viktigt steg nu har tagits.

Denna politiskt utlösta ekonomiska kris kan då också förhoppningsvis leda till en tydligare förståelse bland befolkningen att författningsförändringar är nödvändiga i många länder för att begränsa befogenheterna för regeringar världen över. Låt oss hoppas att detta kommer att bli en lärdom för de miljoner människor som just nu sitter mer eller mindre instängda i sina hem på statens order.

Finn Andreen bor utanför Paris, jobbar inom telekom på dagarna och skriver om politik på nätterna. Just nu har han utegångsförbud på grund av coronaviruspandemin.