I världen utanför pågår en medicinsk katastrof vi inte har skådat sedan spanska sjukan under åren 1918 – 20 infekterade 500 miljoner människor, runt en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, och tog livet av runt 50 miljoner. Samtidigt är den globala ekonomin till följd av allt mer desperata försök att bromsa smittspridningen på väg in i en recession som kan bli jämförbar med den stora depressionen 1929 – 33. Men detta är i världen utanför.

I Sverige tuffar allt på som vanligt. Våra gränser förblir öppna. Några restriktioner på resor inom landet finns inte. Folksamlingar på upp till 499 människor var tillåtna ända fram till i fredags, då begräsningen blev 50 personer. (Många andra länder har begränsat till två personer.) Restauranger och barer förblir öppna, även om kunder måste sitta ned. Inom kollektivtrafiken i Stockholm står passagerare packade som sillar. Till fjällen beger sig storstadsborna som vanligt för att åka skidor. Om gamlingarna är rädda för att smittas får de väl gå och gömma sig.

Allt tycks vara upplagt för att maximera smittspridningen. I omvärlden där utanför undrar man över vad som pågår. Journalister kommer hit för att ställa frågor, och tidningar världen över skriver artiklar om det svenska experimentet. Hur kan det vara möjligt att svenskarna förhåller sig så kallsinnigt till vad i stort sett samtliga andra regeringar anser vara angelägna åtgärder? Finns det något svenskarna vet – som ingen annan begriper?

Svaret på frågan är lika uppenbart som det är outtalat. Som vanligt är det naturligtvis så, att Sverige vet bäst. Den moraliska stormakten är så van vid sin självpåtagna roll att vara överlägsen alla andra, att det för många känns bara fint att vi går på tvärs med all internationell erfarenhet. Ju fler
utlänningar som vågar sig på att ställa frågor om det kloka i detta, desto mer övertygade blir vi om att vi – bara vi – sitter inne med den enda sanningen.

Det är ett gigantiskt experiment, där priset för misslyckande kan bli förödande. Trots att allt fler påpekar just detta finns inga som helst tecken på att någon omsvängning skulle vara på väg. Omvärlden förtvivlar, men Sverige dansar och ler.

Det finns bara ett område där Sveriges regering har sökt uppträda som i omvärlden. När Storbritanniens premiärminister Boris Johnson höll sin första presskonferens för att meddela att den brittiska politiken för smittspridning skulle läggas om 180 grader, kunde man lätt föreställa sig hur andra stats-och regeringschefer satt som klistrade framför sina televisionsapparater.

Efter att under så lång tid ha tävlat med varandra om att håna honom och att förutspå hans snara och förödmjukande fall, var det väl ingen som ens kunde tänka sig att uttala beröm. Men att man blev imponerade av hans modell för politiskt ledarskap torde vara ställt bortom varje tvivel. Det dröjde bara timmar innan andra följde efter – samma tal till nationen, samma koreografi med nationens flaggor i bakgrunden, och samma patos av allvar.

Så även i Sverige. Vid presskonferenser ser man nu svenska flaggor i bakgrunden, utan att någon börjar orera om rasism. Borta är alla partisymboler. På manliga politikers kavajslag ser vi plötsligt svenska flaggor. När statsminister Stefan Löfven håller tal till nationen är det med nationens flaggor i bakgrunden, och med patos i rösten. Det är allvar nu! Men där upphör också likheterna.

När Boris Johnson talar till nationen, talar han genomgående inkluderande om hur ”vi” tillsammans skall ta oss ur krisen, och om hur ”vi” tillsammans har varit med om mycket svåra tider som ”vi” gemensamt har tagit oss igenom. Han tal har varit klart inspirerade av Churchill och kommer måhända att minnas i just detta perspektiv.

Med Stefan Löfven förhåller det sig fundamentalt annorlunda. Hans uppfattning av politiskt ledarskap i en för nationen svår stund har främst gått ut på att hålla sig undan. Det är säkert smart. Den som aldrig själv säger något annat än att vi måste ”lyssna till experterna” kommer aldrig själv att kunna ställas till ansvar. Det har på något vis blivit till en del av den svenska politikens DNA att det aldrig finns någon som kan ställas till ansvar. Allt blir som det blir och det är aldrig någon politikers eller myndighetspersons fel. Vi har alltid rätt.

När Löfven accepterade att tala till nationen vägrade han symptomatiskt nog att medverka i statstelevisionens Agenda, där han kunde riskerat att möta obehagliga frågor. Han accepterade att spela in fem minuter av prat i Sagerska huset. Utöver att landets statsminister på ett så flagrant vis fegade ur sitt ansvar för händelseutvecklingen, fanns det två intressanta komponenter i hans framträdande. (Det allmänt taffliga framförandet kan vi lämna därhän.)

Det ena var att han där Boris Johnson talade om ”vi” genomgående valde att tala om ”du”. Här var inte tal om att ”vi” tillsammans skall gör något. Det var tydligt fråga om att ”du” som undersåte har att göra vad jag säger. Så talar makten.

Det andra var att han inte nämnde att vi tillsammans har gått igenom svåra tider förr och att vi tillsammans kommer att klara skivan även denna gång. Detta kunde Löfven inte säga, för det hade inte varit sant. Svenskarna har ingen erfarenhet av att gå igenom verkligt svåra tider. Vi har haft turen att stå utanför två världskrig, och det enda lärdom vi tycks ha dragit av detta är att vi har varit så mycket smartare än alla andra.

Kanske är det detta som gör att vi även idag tror oss veta bättre än alla andra, att vi så glatt kan möta smittspridningen med att dansa och le?