JAN-OLOF SANDGREN: Krig är konst

Sedan några år tillbaka är jag medlem i bokklubben Pennan & Svärdet – en nördig samling människor med ett otidsenligt intresse för krigskonst. Bara ordet ”krigskonst” har stått lågt i kurs de senaste 100 åren och under hela min uppväxt var det freden som gällde. Det fanns fredsgrupper, fredsarbetare, fredsfostran och kanske fanns det ”fredskonst” också. I varje fall stod kulturen självklart på fredens sida, liksom alla politiker. Jag tror det var politikern Marit Paulsen som övertygade mig om att rösta för svenskt medlemskap i EU, just för att det var ett ”fredsprojekt”. Marit själv växte upp i det ockuperade Norge, med tysk morfar och en bror som var SS-soldat, så för henne och många i hennes generation var engagemanget både personligt och begripligt.

Men för oss som fick freden i arvslott blev fredsrörelsen en återvägsgränd. Den fungerar egentligen bara i situationer där det inte råder krig. I riktiga konflikter är det fortfarande den starkaste som vinner. Blir man uträknad på knockout i första ronden, får man inga pluspoäng för att man tänkte rätt.

Det råder delade meningar om vad krig egentligen är. En del tror att krig beror på ett karaktärsfel i människans operativsystem, som får oss att i strid med vår sanna natur ta till våld. Andra menar att våld tvärtom är naturens legitima sätt att hantera olösliga konflikter. I så fall skulle samhällets uppgift bestå i att minimera antalet konflikter och inför möjligheten att det inte går, ha tillräckligt med våldskapital i beredskap. Enligt den förra definitionen skulle det däremot räcka med att målmedvetet uppfostra befolkningen i icke-våld. Därefter borde konflikterna kunna ”lösa sig själv”. De två synsätten kontrasterar mot varandra i det här berömda klippet där Harrison Ford gästspelar hos Amish People, i filmen Vittne till mord.

Många västerlänningar upplever våld som något i sig primitivt, som står i direkt motsättning till vår andliga, kulturella och spirituella utveckling. Vi är så övertygade om att det goda segrar över det onda att vi inte vill ”smutsa ner oss” genom att hålla i ett vapen, än mindre ta till knytnävarna. Ibland kan det vara nyttigt att röra sig utanför den egna kulturkretsen. I det här reportaget träffar den svenske karateexperten Jesse Enkamp några av Kinas främsta kung fu-mästare, och alla verkar vara högt civiliserade personer. Kanske till och med andligt utvecklade. Trots det är dom minst sagt duktiga på att slåss, här kan man med fog tala om krigskonst.

Gör man enstaka nedslag i historien får man lätt intrycket att det ”goda” segrar över ondskan med någon sorts automatik. Humanisiska idéer sprids, företeelser som blodshämnd, kannibalism och slaveri tenderar att minska, fler och fler förlikar sig med det faktum att folk har olika hudfärg. Samhällen vi kallar ”goda” brukar vara såna som har få interna konflikter, eller är bättre på att lösa dem. Medan samhällen vi kallar ”onda” är motsatsen. Färre konflikter betyder mindre risk för nya krig, längre fredsperioder och större chans för humanistiska kulturer att blomstra.

Men i en faktisk krigssituation är goda idéer tämligen värdelösa, ifall de inte backas upp av de skarpaste vapnen. Det är tveksamt om Europas kolonialmakter hade lyckats lägga under sig det hedniska Afrika, sin kristna ideologi till trots, om de gått till verket beväpnade med spjut. Muslimerna vann inte över perserna för att de fått Koranen av Gud, utan för att de uppfann kavalleriet. USA:s demokratiska författning hade inte räckt för att vinna andra världskriget, om Hitler hunnit först med atombomben.

Det är heller inte troligt att islam haft något större inflytande över Europa om man nöjt sig med att predika medeltida teologi. Imamer må ta avstånd från terrordåd, gruppvåldtäkter, självmordsbombare och återvändande IS-soldater (och uppriktigt mena det), men utan dessa företeelser skulle deras reella makt varit betydligt mindre. Hade det inte varit livsfarligt att skämta om Profeten, skulle folk ha gjort det! Blotta ryktet om muslimers våldspotential (sant eller inte) gör att vi lättare finner oss i saker som böneutrop, särlagstiftning och motvilligt accepterar försåtliga begrepp som ”islamofobi”, när det egentligen borde heta ”religionskritik”. Kort sagt: islam har förstått att backa upp sin ideologi med en effektiv krigsmakt, precis som européerna en gång gjorde.

Bara dagens förvirrade européer tror att det räcker med en förment klanderfri ideologi, för att vinna ett krig. Vi borde bli lite mer som kung fu-mästarna. Krig är konst.

BILD: Svenske karateexperten Jesse Enkamp, känd på YouTube under signaturen ”The Karate Nerd”.

Jan-Olof Sandgren