För en sådan som jag som har ambitionen att skriva krönikor som man med tillfredsställelse ska kunna läsa om hundra år eller mer så känns det besvärligt att behöva kommentera coronaviruset där inte bara antalet smittade utan även opinionerna skiftar från dag till dag.

Det började med att alla av medkänsla med dem som riskerar att dö av viruset bestämde sig för att allt måste göras för att bygga ut vårdkapaciteten på landets sjukhus. Det blev regeringens och statsepidemiologens första prioritet.

Samtidigt insåg regeringen och statsepidemiologen att en fortsatt och accelererande epidemi skulle leda till att folk, om smitthämmande åtgärder inte vidtas, skulle bli sjuka och inte kunna gå till jobbet varpå landets ekonomi skulle ta stryk. Då får regeringen och statsepidemiologen ytterligare en första prioritet som är att rädda ekonomin. Regeringen satsar hialösa belopp i storleksordningen tio procent av BNP på att hjälpa företag. Företagen är förskräckta vid tanken på vad den omedelbara framtiden kan medföra för motgångar och kräver starkare utfästelser av regeringen.

Då manifesterar sig en ny uppfattning som lanseras av Kerstin Hessius och går ut på, tror jag i varje fall, att regeringens politik inte längre ska vara att försöka mildra smittan genom att be människor hålla sig hemma utan i stället uppmuntra dem till att gå till jobbet så att ekonomin inte kraschar. Eller kanske att regeringen bestämmer sig för att stänga landet under några veckor och vid ett visst datum framöver, när faran ska betraktas som passerad, förmå alla återvända till jobbet.

Jag tror inte att Hessius-strategin kan funka ty svenskarna är inte så lydiga. För det första skulle de inte isolera sig med den järnvilja och det absoluta engagemang som skulle behövas för att viruset skulle tappa sina krafter. För det andra skulle folk inte vara så fogliga att gav sig ut i smittan igen efter den utmätta tiden. (Indien har just infört Hessius-strategin. Ekonomin stängs i tre veckor och ingen får lämna hemmet. Vi får se hur det går.)

Felet med den politik som nu förs är att den förutsätter att folk gör som de blir tillsagda. Det gör de inte. Man måste forma en politik som både förhindrar ekonomiskt sammanbrott och håller smittan tillbaka med utgångspunkt från folks verkliga mentalitet.

Om folket hade varit berett att möta coronat med samma djärvhet och dödsförakt som exempelvis engelska soldater mötte sina tyska fiender under andra världskriget så skulle visserligen omkring 200 000 svenskar dö men ekonomin skulle inte ta någon skada (eftersom nästan alla som dör ändå är pensionärer som inte arbetar) och epidemin skulle vara över efter ett par månader. Felet med den strategin är dels, som sagt, att en massa människor skulle dö, dels att svenska folket inte tänker som engelska soldater.

Svenska folket är – liksom de flesta västerlänningar – helt trygghetsorienterade och obenägna att ta risker. Inte ens amerikaner krigar längre på ställen där de riskerar att skadas utan skickar drönare i stället. Jag tror att alltfler i Sverige börjar sjukskriva sig för att slippa komma i närheten av viruset. Det är ju jobbet och resorna dit och hem som är de farliga tillfällena.

Om landets ledare bekymrar sig för ekonomin gäller det att hitta en strategi som gör att medborgarna glatt och med förtröstan tar sig till arbetet.

Det finns bara en strategi som skulle duga och det är att så långt möjligt härma sydkoreanerna, taiwaneserna och de övriga asiater som vid det här laget i stort sett kan blåsa faran över. Det tog två månader och det gick ut på att effektivt identifiera alla sjuka och omedelbart isolera dem.

Hur skulle det kunna gå till i Sverige. Jag gör ett tankeexperiment. Låtsas att varje svensk varje morgon gjorde ett smittotest. Om han är frisk går han till jobbet, annars isolerar han sig. Det skulle få till resultat att det vore praktiskt taget riskfritt att gå till jobbet (föralldel, några kan ju insjukna under arbetsdagen). Alla friska skulle ta sig till arbetet och ekonomin blomstra, restaurangerna åter öppna och bussarna rulla.

Det var något ditåt asiaterna gjorde med så uppenbar framgång. I västerlandet inklusive Sverige gör vi tvärtom. I stället för att isolera dem – och bara dem – som bevisligen är sjuka och därmed rädda ekonomin försöker västerlandet sätta alla människor i karantän vilket leder till att ekonomin stryps. Det leder till att vi i onödan isolerar alla i stället för bara dem som är sjuka.

Alltihop bara för att de svenska myndigheterna inte fattar att WHO har rätt i att det gäller att testa, testa, testa.