IDÉ OCH KULTUR Det talas mycket om individualismens död så här i början av 2020-talet. Vi har förstått att människor är flockdjur som behöver andra för att kunna fylla sina liv med mening. Nu ska vi återigen ingå i sammanhang som ger oss vår identitet. Men hur det än är bär vi människor på ett behov av frihet och oberoende. Är det inte märkligt att vi har blivit individualister om det nu stämmer att flocken är så viktig för oss? Några nedslag i känd litteratur påminner oss om befrielsens och frihetens betydelse i våra liv.

Jag har skrivit mycket om sammanhang. Om det behov vi har av att vara en del av något som är större än oss själva. Det kan vara en familj, en släkt, ett arbetslag, ett land. Jag har sagt att vi glömt bort våra sammanhang. Att vi har blivit individualister.

Men gemenskap är inte allt. Det finns en anledning till att vi blivit individualister. För även om vi är flockdjur och även om vi har utvecklats som art i grupper där vi behövt samarbeta för att överleva bär vi inom oss också en längtan efter oberoende och egenmakt. Det är märkligt att vi kan längta så mycket efter oberoende om det nu stämmer att vi är flockdjur.

Befrielse och frihet verkar vara ett stort tema i manlig litteratur (kanske även i kvinnlig men då antagligen på ett annat sätt). Friheten finns till att börja med i rörelsen. I känslan av att kunna lämna något bakom sig. Man kanske inte ens behöver vara på väg mot något. Rörelsen i sig blir tillräcklig. ”The road goes ever on and on” skriver Tolkien i första delen av sin trilogi om härskarringen. Och det stora temat i början av verket är just uppbrottet och resan, äventyret kanske. Namnet ”Baggins” ska rimligtvis associeras till ”bag”: säck, vandringssäck. 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau vandrade från Frankrike över Alperna ned till Turin i Italien när han var 16 år. ”Jag kan inte minnas att jag under hela mitt liv har genomlevt en period så fullständigt befriad från bekymmer och smärta som de sju eller åtta dagar det tog att göra den färden”, skriver han i sina Bekännelser. Ung och fri och fullständigt aningslös om livets svårigheter kunde den så finkänslige Rousseau njuta av vandrandet för vandrandets skull. Senare i livet, skriver han, skulle han alltid resa med baktanken att något skulle åstadkommas när han kom fram. Då var glädjen aldrig densamma.

Fjärde och sista delen i den memoarserie Ivar Lo-Johansson skrev mot slutet av sitt liv heter just ”Frihet”. Tyvärr handlar det om en ganska tråkig sorts frihet. Det är friheten att göra vad man vill när man väl en gång har haft sitt äventyr och skapat sig en tillvaro av valfrihet och bekymmerslöshet. Från början av 1930-talet och framåt var Ivar Lo en etablerad författare som ägde möjligheten att skriva vad han ville och resa vart han hade lust. Att livet i och med det också blir ointressant antyds av att författaren i denna sista memoardel nästan inte skriver någonting om sig själv. Han redogör bara för människor han träffat och den samtidshistoria han genomlever. Så intressant var den friheten.

Då är det mer tryck i den frihet som Evert Taube besjunger i sina sjömansvisor. ”Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär / Och då vet man hur illa det går” står det i en av mina favoritpassager hos Taube. Här är det havet som är friheten, resan bort till fjärran land. Det är ungdomligt romantiserat och fullt av exotism, men det är helt underbart. Den främsta av alla Taube-hymner till friheten är nog ”Fritiof Andersson paradmarsch”. Här framstår vår frihetskärlek som en svensk urkraft med hela världen som spelfält. Det finns en värld att erövra, men det finns också ett Sverige att komma hem till. Så här lyder sista versen:

På vägarna vi vandra och på böljorna vi gå,
Vi gå med spel, vi gå med sång!
Hej mina lustiga bröder!
I alla sorters väder som vår Herre hittar på!
Hej, om du vill, säg bara till,
Så går vi hem till Söder!
O, buga dig du brusande bölja där vi gå!
Vårt skepp är själva Friheten, besättningen är blå!
Den seglade och frös och svalt men segrade ändå,
Den går med sång, den går med spel till Spanien och Bordeaux.

Man kan inte låta bli att undra vart den här svenska självbilden tog vägen. Vad har hänt med Sverige sedan 1929 då visan gavs ut? Var det inte vi som skulle ut och erövra världen istället för att underdånigt låta oss erövras av andra? ”Vid femton års ålder blev stugan mig trång”, skrev Geijer i ”Vikingen”. ”Jag faders rostiga svärd tog i hand / Och svor att erövra mig rike och land / Uppå hafvet.” Det var länge sedan de seglade ut nu, Fritiof Andersson och vikingen. När kommer de tillbaka och visar vägen igen?

Men det finns också en befrielse i stillheten. Allvarliga poeter verkar vara mycket för det här med stillhet. Och de uppfann mindfulness långt innan det kom med den amerikanska light-buddhismen. Man vänder sig helt enkelt bort från människorna och sätter sig ned och lyssnar. Gärna i naturen. ”Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand”, skriver Dan Andersson. Han har också den vackra raden: ”Men o broder när du sitter ibland träd som evigt sjunga”. Även Stagnelius lyssnar på vindens sus i träden:

Hör du vinden? Susande han svävar
mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? Växande hans suckar tala,
liksom trånsjukt han en kropp begärde
att med sommarns Flora sig förmäla.

Hos Stagnelius talar vinden visserligen om begär och försakelse, men stillheten och lyssnandet erbjuder i alla fall en befrielse från en banal och ointressant verklighet. Stillheten blir en väg till närvaro och livsintensitet. Det är som att man får en hälsning från en annan värld. Eller som att man äntligen får en autentisk kontakt med den värld man lever i. Nils Ferlin skriver:

De pratar om mig i huset,
att jag varken ser eller hör,
men vinden hör jag och suset
i almen där utanför.

Rörelse och stillhet. Vila och befrielse. Om jag ska se till mitt eget liv och mitt eget sätt att tänka blir jag inte klok på hur vi män förhåller oss till det här med ansträngning och vila. Vi går gärna ut och går en mil, men det ska vara vilsamt. Vi söker vila i ansträngningen. Eller vi söker ansträngning för att kunna vila. ”The essential masculine ecstasy is in the moment of release from constraint” skriver den amerikanske filosofen David Deida. Mannens högsta begär är alltid frihet eller befrielse. Och han kommer att iscensätta vad som helst för att få uppleva det: fotbollsmatcher, seglatser, bilturer i hög fart med musik i högtalarna, sexuella erövringar, fylla, krig, vandringar, meditation, författarskap, jakt och fiske.

Sammanhang är inte allt. Vi är också individer. Eller är det kanske i grupp som friheten som ska erövras och upplevas? Jag tror inte det. Inte alltid i alla fall.

BILD: 1) En artonårig Evert Taube på fartyg i Australien 1908, 2) Tremastad fullriggare.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur