Ett tal till nationen kan vara så mycket. Ett av de mest klassiska är Winston Churchills tal till britterna den 4 juni 1940, efter händelserna i Dunkerque, det tal som brukar kallas ”We shall fight on the beaches”. Samtidigt som han var tvungen att förhålla sig till ett förödande nederlag, och en möjlig nazistisk invasion, fick det inte förekomma något som helst tvivel om att de allierade skulle vinna kriget. En omöjlig ekvation, kan tyckas, men Churchill klarade det galant och lyckades ingjuta hopp, mod och kraft i ett folk som befann sig på randen till katastrof.

Ett tal till nationen kan också vara det som vi svenskar fick oss till livs för några dagar sedan, när Stefan Löfven framträdde i ett förinspelat filmklipp och sa ungefär samma sak som han sagt ända sedan coronakrisen startade – och på ungefär samma sätt. Han spädde med andra ord på den osäkerhet som redan råder.

Det är självfallet inte lätt att leda ett land i en tid som denna. Och Stefan Löfven har, sannolikt, inte mer kunskap om coronaviruset än vi andra. Men varför då alls hålla ett tal till nationen? Det var visserligen inget uppenbart fel med det han sa, men han kunde lika gärna ha sagt det under en vanlig presskonferens. Beslut kan komma, åt ena eller andra hållet, ingen vet när eller var eller hur, och ta nu ert ansvar och köp lunch från den lokala restaurangen. Men ett tal till nationen måste, om det ska vara någon mening med det, också ingjuta hopp och kraft i medborgarna.

Dessutom är det något stötande över hela situationen. Stefan Löfven, som med allvarsam min, filmad framför en svensk flagga, klargör att ”Vi som är vuxna behöver just nu vara vuxna” och trycker på vikten av att vara ansvarsfull.

Om man betänker vilka medarbetare han omger sig med är det faktiskt närmast oanständigt att han alls pratar om vuxenhet och ansvar. Stefan Löfven är mannen som regerar tillsammans med riksdagens mesta fjortisparti, och som har ”förtroende” för både Anders Ygeman och Morgan Johansson. Mannen som lett en regering så ansvarslös att endast Reinfeldts regeringar är jämförbara – och som dessutom låter Dan Eliasson fortsätta sin bana som myndighetsbarbar.

I det här läget är det dock viktigt för statsministern att framstå som den statsman han inte är. Och jag tror faktiskt inte alls att det är ett spel för gallerierna. I kristider kan människor växa, helt enkelt, det kan man inte minst se på Stockholmspolitikerna som nu försöker lägga fjortistramset åt sidan och göra gemensam sak för att ta ansvar för coronakrisen. Så när Stefan Löfven nu pratar om vuxenhet och ansvar kommer det sannolikt från hjärtat. Han vill så väldigt gärna vara den där landsfadern som vi behöver i en tid av kris.

Trots det ärliga uppsåtet går det dock inte hem. Den där vuxenkostymen är alldeles för stor och frågan är om han någonsin kommer att växa i den. Folket har inte glömt hur ofattbart ansvarslöst och barnsligt han och hans regering handlat tidigare, till exempel när det gäller flyktingkrisen 2015. Istället för att agera för samhällets och medborgarnas bästa agerade man utifrån en vag hittepå-värdegrund, som i förlängningen visade sig vara förödande. Hur ska människor då kunna lita på att regeringen nu tänker ta sitt ansvar?

Stefan Löfven är sannolikt medveten om detta, men låtsas inte om det. Istället förmanar han oss att ”inte sprida panik eller rykten” – utan att vara karl nog att erkänna öppet att det är han och hans regering som, genom sin ogenomtänkta politik, skapat grogrunden för människors misstro. Den alltmer utbredda misstron mot politiker beror ju inte, som många försöker påstå, på rysk påverkan eller alternativa medier – utan på politikerna själva. Corona eller ej – det går helt enkelt inte att lita på den rödgröna regeringen.