Det kanske allra mest skrämmande med coronaviruset är att utbrottet i ett slag har blottlagt hur djupt rötan i svensk politik och i svensk offentlig förvaltning har gått. Det har länge varit diffust bekant att begrepp som ”krisberedskap” och ”krishantering” saknar egentlig relevans, för den verklighet våra politiker så uppenbart känner sig allt mindre intresserade av att hantera. Politikens orala inkontinens har nått sådan kraft att varje tanke på att man kanske skulle göra något praktiskt effektivt kommer att sköljas bort.

Med coronakrisen blev det plötsligt verkligt allvar. Vi ställs nu inför scenarier av sjukdom och död, och av ekonomisk härdsmälta, som är så fasansfulla att de är svåra att ta till sig och att få grepp om. Värst av allt är att det blivit så tydligt att det inte fanns någon ”krisberedskap”, och att de försök till ”krishantering” som nu sker är så motstridiga och valhänta att de knappast inger något större förtroende.

Samtidigt var det på något vis förutbestämt att det skulle bli på detta vis. Svensk politik och svensk offentlig förvaltning följer nu väl inövade mönster av att aldrig ta problem på tillräckligt allvar för att man också skall inse att något måste göras, utöver att utreda, kvalitetssäkra och orera i största allmänhet. Sjukvårdens huvudmän tycks ha varit betydligt mer intresserade av att anställa ”kommunikatörer” än av att rekrytera sjuksköterskor. Ett politiskt korrekt men för patienterna fullständigt meningslöst värdegrundsarbete har upplevts vara så oändligt mycket viktigare än att ta fram pandemiplaner.

Under tsunamikrisen julen 2004 paralyserades krishanteringen inom Regeringskansliet till den grad att det ännu inte har gått att dokumentera ens var statsminister Göran Perssons närmaste man, Lars Danielsson, befann sig. Så många motstridiga uppgifter har framkommit att det är uppenbart att någon har haft väldigt svårt att hålla sig till sanningen. Det som är helt klart är att svenska myndigheter var extremt senfärdiga i att hämta hem svenska medborgare. Göran Perssons huvudsakliga bidrag till krishanteringen var att rikta kritik mot Thailand, vars sjukvårdssystem hade prioriterat utlänningar framför den egna befolkningen.

Efter krisen talades det mycket om betydelsen av krisberedskap, men det var, som numera blivit kutym inom svensk politik och svensk offentlig förvaltning, väldigt mycket snack och ingen verkstad.

Under skogsbranden i Västmanland 2014 var det dags igen. Samtliga ansvariga myndigheter uppträdde som förlamade. Någon samordning från Regeringskansliet kom inte. Det som räddade situationen var insatser från frivilliga, som i många fall tog lagen i egna händer. Statens huvudsakliga
bidrag till krishanteringen var att se till att de frivilliga förmånsbeskattades för den utspisning de hade fått.

Regeringsmaktens allmänna förfall visas av att dess huvudsakliga utövning sker via tillsättande av utredningar, vars rekommendationer man sedan med sublimt förakt ignorerar. I den utredning som genomfördes efter Västmanlandsbranden pekade regeringens särskilda utredare, Aud Sjökvist, på en lång rad brister inom krisberedskapen. Till media förklarade hon dock att detta inte skulle ha någon som helst inverkan: ”Jag förlorade tron på krisberedskapen, om det blir en riktig kris då ska man inte räkna med att samhället fixar att hjälpa”.

Sommaren 2018 var det dags igen. Ingenting hade gjorts. Den svenska skogen brann, och den svenska krishanteringen var paralyserad. Sjökvist blev sannspådd. Samhället fixade inte att hjälpa. Det tog två veckor innan justitieminister Morgan Johansson kunde komma sig för att utöva ledarskap. Hans senfärdighet i att möta skogsbranden låg väl i linje väl med hans allmänt letargiska sätt att hantera akuta krav på lagstiftning inom terrorbekämpningen och att vidta åtgärder mot de sprängningar och skjutningar som förknippats med en accelererande gängkriminalitet. Det som räddade skivan i skogen var italienskt brandflyg och polska brandmän.

När coronakrisen bröt ut visade det sig att sjukvården helt saknade beredskap. Det saknades intensivvårdsplatser. Det saknades sjukvårdspersonal, och det saknades ansiktsmasker, handsprit och annan personlig skyddsutrustning även för dem som nu tvingas stå i främsta linjen. Samtidigt kan vi konstatera att det mycket länge har larmats allt mer intensivt om en kris i svensk sjukvård, om brist på platser och utrusning och om personal som går på knäna. Politikernas främsta reaktion på dessa varningar tycks ha varit att man i sjukvårdens pandemiplaner har strukit krav på beredskapslager av skyddsutrustning.

När krisen bröt ut i Kina gavs inte bara en första varning om att en pandemi skulle kunna resultera. Kinesiska myndigheter visade också vilka åtgärder som var nödvändiga. Två månader senare hade svenska myndigheter fortfarande inte reagerat. Många var i stället på skidsemester i Italien och Österrike, där de smittades av coronavirus som de sedan tog med sig hem. Det är djupt deprimerande.

I ett land där politiker länge har snubblat över varandra i sin iver att hävda att man TAR ansvar för landet är det mycket svårt att finna någon som inser att vederbörande faktiskt HAR ansvar. Det enda ljus som kan synas i detta kompakta mörker är, att det när krisen väl är över kanske kan bli dags för reellt ansvarsutkrävande, och för tillskapande av en fungerande samhällsberedskap – som sträcker sig bortom den allt överskuggande genusberedskapen.