RICHARD SÖRMAN: Tack gode Gud för nationalromantiken

IDÉ OCH KULTUR Det är lätt att göra sig lustig över nationalromantikens självförhärligande av Sverige och det svenska, men vad hade vi varit utan den? Kan vi tänka oss ett Sverige utan Nationalmuseum, utan Skansen, utan hembygdsgårdar, utan restaurerade runstenar, utan kunskap om försvunna dialekter och gammal bondekultur? Tänk om vi aldrig hade haft någon 1800-talsnationalism. Hur historielösa hade vi inte varit då?

Svensk nationalromantik från 1800-talet står inte högt i kurs bland moderna intellektuella. Det finns något suspekt över 1800-talets intresse för folk och nation, för historia och kultur. Nationalromantiken handlade nämligen om att legitimera nationalstatens existens – brukar man säga: Man sökte bevis för ett gemensamt ursprung och man skapade en historia kring det nationella och folkliga. Det var på 1800-talet som idén om något typiskt svenskt lanserades liksom idén om en gemensam berättelse om ett enhetligt folk. Fy så hemskt!

Nationalromantiken kom till uttryck inom konst och arkitektur, musik och litteratur. Men den var också en ideologi med fokus på nationens oberoende och enhet. Både estetik och ideologi var kopplade till det stora intresse som uppstod under 1800-talet för historia och kulturarv. Många av våra museer har sina rötter i 1800-talets nationalromantik. I god patriotisk anda ville man visa upp sin historia, sina rikedomar och sin storslagenhet. Det är därför som vår radikala och nationskritiska samtid inte riktigt vet vad den ska göra av sina gamla museiinstitutioner. När Historiska muséet arrangerar en utställning om vikingarna i Sverige och visar fram sina samlingar ägnar man ansenlig kraft åt att påminna om att Sverige i modern mening inte fanns på vikingatiden och att vikingarna därför inte var svenskar…

2017 lade regeringen fram en proposition angående en ny kulturarvspolitik. Det var just muséernas verksamhet som skulle moderniseras. I propositionstexten ges en tillbakablick över den svenska kulturarvspolitikens historia. Avsevärd plats ges av naturliga skäl åt det i sammanhanget så viktiga 1800-talet.

Först får vi veta att den svenska 1800-talsnationalismen uppstår efter förlusten av Finland 1809: ”Rikssprängningen 1809 innebar att den svenska statsbildningen fick avträda en tredjedel av territoriet och en fjärdedel av befolkningen. Det orsakade känslor av revanschism i vissa kretsar och ett svar på det var att söka sig bakåt i historien för att finna uppbyggliga förebilder.” Nationalism framställs nästan alltid som en reaktion på en förlust eller förödmjukelse. Så alltså även här. Det var för att 1800-talets svenskar kände sig kränkta som de behövde sin nationalism. Stackars dem.

Efter det får vi bland annat läsa om ”göticismen”. Allt fler intellektuella började nämligen intressera sig för svensk och nordisk fornhistoria. Sverige fick sitt eget ”Antiken”: forntid, vikingatid, medeltid. Och nu kunde man söka estetiska och etiska förebilder i den. Geijer skrev Vikingen och Odalbonden, Tegnér skrev Fritiofs saga. Men tidsandan påverkade även historiker och samlare. ”Inom denna historiesyn, skriver man i propositionen, sågs de äldre lämningarna som uttryck för en nationell folksjäl och det började talas om både folk- och fornminnen.” Nationalromantiken hade alltså en stark folklig dimension: det var inte herrarnas historia man i första hand intresserade sig för utan folkets historia, vår gemensamma historia, hela nationens historia. Lite längre fram skriver man angående det på 1800-talet så nya och moderna intresset för nordisk forntid: ”Känslan av uppbrott från det förflutna ger drivkraft att bevara och värna resterna av en tidigare förment stabil kultur. Här finns också tidiga ambitioner att använda det förflutna för att läka konflikter och sår som det nya samhällets omvandlingar ansågs ha fört med sig.”

Vad det handlar om är att man vill se en parallell mellan 1800-talet och vår egen samtid: nationalism som nationalism. Under 1800-talet uppstår en reaktion mot urbanisering och industrialisering. Människor börjar söka trygghet och sammanhang i nation och historia. Osäkerheten för det nya gör att gör att man letar sig tillbaka till en ”tidigare förment stabil kultur”. På 1800-talet var det forntiden, idag är det kanske det svenska folkhemmet före immigrationen. Nationalromantiken blir i det här perspektivet en berättelse, den blir ett ”narrativ”. Den blir en mytologi om ett ursprung som skapar trygghet i en föränderlig värld.

Det ligger naturligtvis en del i detta. Människor reagerar på förändringar och ägnar mycket energi i sina liv åt att skapa kontinuitet och sammanhang i tillvaron. Men frågan är om det är ett problem. Och frågan är om inte Sverige och svenskarna i likhet med de flesta andra europeiska länder behövde sin nationella berättelse när man gick in i det moderna samhället. Plötsligt förändrades allt och förändrades snabbt. Tänk då om vi inte hade haft någon nationalromantik! Tänk om 1800-talets svenskar bara hade blickat framåt och aldrig ägnat sig åt att samla upp resterna av det som höll på att gå förlorat.

Vad hade vi varit idag utan 1800-talets intresse för vår egen kulturhistoria? Kan vi ens föreställa oss det moderna Sverige utan 1800-talets nationalism? Ska vi inte vara tacksamma för att vi haft vår nationalromantik? Ska vi inte vara tacksamma för att människor reste omkring i Sveriges alla landskap och nedtecknade dialekter? Ska vi inte vara tacksamma för att de gick ut i skog och mark och dokumenterade våra fornlämningar? Att de räddade och restaurerade det som fanns kvar av våra runstenar? Att de byggde hembygdsgårdar och museer? Ska vi inte vara tacksamma för att de ville bevara våra minnen och skapa band mellan nu och då?

Författarna till propositionen konstaterar själva: ”Under trettio år från 1850-talets mitt grundades fler än tjugo fornminnesföreningar för insamling, dokumentation och upptecknande av lokal kultur.” Man beskriver också hur historieentusiaster och lokalpatrioter skapade en hel rad provins- och stadsmuseer. Och man är tydligt med att mycket av arbetet skedde på ideell basis.

Det var på eget initiativ som människor engagerade sig för att dokumentera vår historia. Arthur Hazelius började sin bana med att uppteckna visor och historier i Dalarna, Östergötland och Småland. Han lobbade länge för skapandet av ett svenskt etnografiskt museum. Och det var hans egna skandinavisk-etnografiska samling som till slut lade grunden till det som blev Skansen och Nordiska museet. Utan någon strävan att samla nationens intellektuella och konstnärliga rikedomar hade vi heller inte fått Nationalmuseum, Kungliga biblioteket eller de stora universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund. Med Skansen som inspiration fick vi under 1900-talets första hälft hembygdsgårdar och hembygdsföreningar runt om i hela Sverige. Och i samband med detta uppstod också – som man skriver i propositionen: ”det särpräglade naturskyddsintresse som senare kommit att ses som ett inslag i det typiskt svenska”.

Vi ska inte leva i ett tillstånd av ständig nationalromantik. Däremot ska vi befria oss från den perspektivlösa inställning till vår historia och vårt kulturarv som består i att tro att nationell samhörighet inte har något värde. Tack gode Gud för den nationalromantik som inspirerade människor att söka gemenskap med dem som hade levt i vårt land före oss. Tack gode Gud för alla de frivilliga entusiaster som samlade in föremål och nedtecknade vittnesmål om dialekter och levnadsvanor. Och tack gode Gud för den nationalromantik som skapade idén om ett Sverige med en historia och en framtid, ett Sverige vars existens har ett egenvärde och vars kultur bärs fram av en själ som bara är dess egen. Jag tycker det är en vacker tanke. 1800-talets nationalromantik lär oss att det också kan vara en produktiv tanke.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur

Richard Sörman