PATRIK ENGELLAU: Välfärdsstaten går på högvarv

Jag blir nog inte populär för den här krönikan men för samvetets skull så vill jag ändå skriva den så att ingen i framtiden ska kunna säga att jag inte varnade.

Välfärdsstaten inrättades för att hela folket av solidaritet med dem som drabbats av särskilda olyckor, till exempel fattigdom, sjukdom och annat elände, skulle hjälpa dessa utsatta. Gradvis under 1930-talet och framåt upptäcktes nya lidanden vars avhjälpande bedömdes vara en offentlig angelägenhet och därför inrangerades bland välfärdsstatens tjänster.

Min käpphäst, som jag bara vill påminna om, är att det med tiden inträffade en rollförskjutning mellan välfärdsstatens klienter och dess administratörer. Administratörerna blev de främsta propagandisterna för systemet eftersom de när systemet blev varmt i kläderna förvandlades till ett socialt skikt som hade hela sin försörjning och världsuppfattning knuten till välfärdsapparaten. Ju fler klienter desto större möjligheter till självförverkligande inom administratörsskiktet. Bland administratörerna finns ett stort antal intelligenta och högutbildade personer på framträdande positioner som har förmågan att mobilisera nya klientgrupper exempelvis genom att uppfinna neuropsykologiska diagnoser och att utveckla ständigt mer resurskrävande metoder att bekämpa socialt utanförskap.

Ibland har välfärdsapparaten haft tur eftersom den begåvats med nya expansionsmöjligheter utan att behöva forska eller på annat sätt anstränga sig utan i stället erhålla underlag för resursförstärkning som en skänk från ovan. Jag tänker särskilt på det stora invandrings- och integrationsprojektet som har gett välfärdssystemet enorma tillväxtmöjligheter. Inte konstigt att apparaten värnar om denna hantering och vill se en stabilt tryggad fortsättning på projektet! Därför får inflödet av migranter inte reduceras.

Hittills har den svenska statens välfärdsambitioner i stort sett begränsats till fysiska personer som det på olika sätt varit synd om och ansetts behöva hjälp. Till följd av coronavirusets förväntade härjningar med tilltagande störningar på det svenska samhället har nu välfärdsstaten släppt alla hämningar när det gäller urval av mottagare av statligt stöd. Nu är alla potentiella klienter, kulturpersoner, bilfabrikanter, restaurangägare, företagare, flygbolag med flera.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att staten ger 1,5 miljarder kronor till sitt flygbolag SAS som har måst ställa in flygningar. Det kan vara befogat att staten inrättar det ena stödpaketet efter det andra till värden som närmar sig en tiondel av BNP för att företag exempelvis ska få slopat sjuklöneansvar och anstånd med momsinbetalningen om de anmäler likviditetsproblem. Från Norge rapporteras att teatrar och andra kulturetablissemang av staten ska få betalt som om de varit fullsatta fastän de har stängt. Motsvarande lär planeras även i Sverige.

Många branscher, till exempel handeln, sjöfarten och bussföretagen, planerar att anmäla sig för statligt stöd. Det verkar inte finnas några gränser. Infrastrukturminister Tomas Eneroth tycks inte se några skäl för återhållsamhet med statliga insatser. Och hur mycket staten än satsar verkar det aldrig vara tillräckligt. De drabbade kräver ständigt nya krisåtgärder.

Jag säger inte att jag själv skulle våga göra något annorlunda om jag varit Sveriges ledare. Trycket måste vara enormt. Starka intressen vädrar morgonluft när staten inte längre tycks ha några spärrar för sin givmildhet.

Välfärdsstatens uppgifter definieras så här i regeringsformens 1 kap. 2 §:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

De nuvarande omständigheterna har kastat den paragrafen på sophögen och i praktiken ersatt den med en bestämmelse om att inte bara enskilda utan alla, såväl fysiska som juridiska personer och alla andra personer som kan upptänkas nu ska ha tillgång till ekonomisk välfärd på skattebetalarnas bekostnad. I praktiken betyder det att staten fått diktatoriska befogenheter att disponera medborgarnas pengar lite hur som helst.

Jag säger alltså inte att det skulle saknas fog för dessa åtgärder. Jag oroar mig bara för att det skapas en ny praxis som inte kommer att kunna upphävas när viruset förhoppningsvis klingar av och normalitet, vad det nu är, återinträder. Om välfärdsstaten och politikerväldet får lära sig att de kan ändra regeringsformen över en natt och uppträda med allmakt kan rättsstaten och demokratin i tidigare känd bemärkelse sitta löst.

Patrik Engellau