IDÉ OCH KULTUR Paula Ternström skriver om avskildhet och kreativitet. När epidemier härjar kan dödens plötsliga påtaglighet skrämma, men den kan också skapa medvetenhet om betydelsen av att använda vår tid väl. I en kris kan vi få syn på oss själva och på vad som är viktigt. Men isoleringen kan också leda till kreativitet. Isaac Newton fann tid och kraft att formulera sin gravitationsteori under en period då han satt hemma i karantän på grund av böldpestens härjningar.

”Föreställningen är inställd och det ges inga undantag”. Så säger Döden, ungefär, till skådespelaren när han sågar ned dennes (livs)träd i ”Det sjunde inseglet” av Ingmar Bergman. Filmen utspelar sig 1351 i pestens tid och mina föräldrar lät mig se filmen som femåring. Den var oerhört skrämmande. Många av bilderna har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Jag hade mardrömmar lång tid efter. Nu känns den lekfull, men märkligt angelägen.

”Om du hade tre dagar kvar att leva vad skulle du göra då?” Ulla-Britt Berglund, präst i Svenska kyrkan ställer frågan till sina konfirmander. De får tre dagar på sig att svara. Hon ställer även frågan till oss som samlats i kyrkan. Frågan är relevant för ingen lever för evigt och ibland går det fort. Kanske borde man förbereda sig på att formulera ett svar. Tillvaron blir mer levande när man känner dödens närvaro. Och frågan vad som verkligen är viktigt i livet behövs ställas.

Rädslan för att bli coronasmittad finns var vi än går, vem vi än möter. Ska jag bli smittad? Hur sjuk kommer jag att bli? Kommer jag att dö? Den vitala 40-talistgenerationen uppmanas att stanna inne i tolv veckor och många knorrar. Men det gäller livet och myndigheterna förklarar att liv och hälsa går före allt. Förstummade ser svenskarna hur deras frihet gick upp i rök. Vem vill vara globalist nu? Det är slut på resorna. Gränser stängs. Börsen rasar. Jobb försvinner. Personligen känner jag också av det. Alla vårens uppdrag försvann på en vecka. Det här hade vi inte räknat med.

Människorna går tätt på Odenplan där jag bor. Det finns ingen möjlighet att hålla två meters avstånd. De andas, hostar, nyser mig i ansiktet. Överallt går människor för nära. Det finns ingenstans att ta vägen. Konsum är fullt. Lidl är fullt. Veganrestaurangen är full med gymnasieungdomar. I hissen upp tränger sig folk för nära. Aldrig i mitt liv har jag längtat så efter en ansiktsmask.

”Sätt dig längst bak i bussen och hosta. Då kommer ingen nära”, uppmanar Cecilia Hagen. Men jag åker tunnelbana och där är det lika fullt. Jag kommer inte undan.

Det var inte så vi hade tänkt. En sjukdom som skulle förändra våra liv och gallra bort några av oss i en utdragen lungåkomma. På några dagar förändrades världen och vi fick byta livsstil. Kultur och nöjen i karantän. Om inte kan din sista stund vara kommen. Eller någon annans som du smittar. När vet man om man står på tur? Och vad är egentligen viktigt på riktigt? Jag har funderat på den frågan tidigare. Inte bara under mina kurser i omvärldsanalys där deltagare kan falla i gråt när man talar om det som driver oss på riktigt. Våra dolda motiv.

Nu vill jag tro att vårsolen ska få det elaka virus som förvandlat vårt livsrum till en karantän att smälta bort. Till dess kan den som vill ta tillfället i akt att hitta sina kreativa rum. Vi får skapa ett rikt inre liv och vända blicken inåt.

Låt oss inspireras av Isaac Newton som tvingades till en arton månaders lång karantänledighet från sin tjänst på universitetet i Cambridge när böldpesten tvingade universitetet att stänga. Studenterna skickades hem till säkrare trakter. Alla som kunde flydde den förödande farsoten som kulminerade 1665 och enbart det året dödade 75 000 Londonbor. Newton utnyttjade tiden väl. Det var hemma i byn Woolsthorpe i Lincolnshire som äpplet föll ned från trädet och som Newton upptäckte gravitationen eller tyngdkraften. Allt detta skedde under peståren 1665 och 1666. Det var alltså på flykt undan pesten som Newton skrev vetenskapshistoria.

Vi hanterar alla en svår situation på olika sätt. Den som inget har att förlora kanske tar det lugnast. Som den deprimerade karaktär som Kirsten Dunst gestaltar i Lars von Triers vackra film Melancholia. Hon är den som klarar av att hantera situationen med jordens undergång bäst. Den vi tror är starkast kanske är den som är svagast och tvärtom. Det är i krisen vi får veta vem som är verkligt stark eller svag. I krisen får vi syn på oss själva och vad som är viktigt på riktigt. Vem är jag och vad är meningen med mitt liv?

Filmregissören David Lynch har skrivit en bok med titeln Catching the big fish Det handlar om att gå djupt in i sig själv för att hitta sin kreativitet. Lynch använder den stora fisken som en metafor för idéer och kreativitet. Ska vi fånga den riktigt stora fisken inom oss själva måste vi gå djupare. På grunda vatten finns bara småfisk. Det är på de djupa vattnen vi kan fånga den riktigt stora fisken.

Nu är tid att blicka inåt. Nu är tid till eftertanke. Nu kan vara tid att fånga den stora fisken djupt inom oss själva. Kanske blir det vår livs viktigaste föreställning?