OPINION En bra regel för besättningar till sjöss är ”en hand för dig själv, en hand för båten”. Det betyder att sjömannen har ansvar både för sig själv och för båten. Att bara tänka på sig själv eller bara tänka på båten är båda undergångsrecept. Antingen blir båten herrelös eller också ramlar du i sjön.

Före detta medicinprofessorn och generaldirektören Nina Rehnqvist skrev ett kapitel som hette ”De tappade sugarnas sjukvård” i en bok som jag gav ut för några år sedan. Så här skrev hon bland annat:

Även om det finns mycket som skiljer sjukvårdens värld från skolans och universitetens världar så finns likheter på åtminstone en fundamental punkt: professionerna är demoraliserade. För fyra, fem årtionden sedan var de aktade eliter. Idag är de deklasserade, vilket märks både i den respekt med vilken de bemöts och i plånboken.

Värst ut är nog lärarkåren, men läkarna rör sig i samma riktning. Till stor del handlar det om makt. På gott och ont var läkaren tidigare en oomstridd auktoritet med full kontroll över sin arbetssituation och relationen med patienten.

Från 1960-talets slut genomfördes en rad förändringar som successivt flyttat makt från läkarkåren till politiker, administratörer och olika slags specialister, till exempel inom IT. Idag har läkarna helt förlorat sin ställning som oberoende yrkesutövare. Deras yrkessituation påminner numera mer om den löneanställde arbetarens – löpandebandarbetarens, hävdar många inom yrket – än om den som gamla tiders autonoma fria professioner erbjöd.

Det var inget fel på löpandebandarbetare men deras arbetssituation uppmuntrade dem inte till att ta ett ansvar som sträckte sig utöver egenintresset. När klockan ringde gick de hem. Det var båda händerna för den anställde och ingen hand för båten. (Vilket, tror jag, var orsaken till att kloka företagare sedermera monterade ned de löpande banden från sina fabriker. Det gick inte att mobilisera något engagemang från löpandebandarbetare.)

Ninas tes var att läkarna och den övriga professionella sjukvårdspersonalen gradvis börjat tänka som löpandebandarbetare i bemärkelsen just i att de inte längre besinnar att den ena handen faktiskt ska ägnas åt båten. Yrket är inte längre ett kall vilket var en gammaldags benämning på en typ av arbete där man satsade lite mer engagemang än det som motsvarade den exakta månadslönen eftersom yrkesutövaren utöver lönen fick betalt i annan valuta, till exempel tacksamhet från patienter eller respekt från skoleleverna och deras föräldrar eller allmän uppskattning i samhället.

Det här med att yrket var ett kall innebar att inte bara tänka på sin egen bekvämlighet utan också på något för det mesta oskarpt definierat men stort och betydelsefullt såsom båten, familjen, nationen eller Gud. Militärer erbjöd sig till och med att gå i döden och inte var det för den magra lönen.

Kallet som kontraktsform begränsades inte till de professionella eliterna och ämbetsmännen och militärerna utan fanns överallt i det svenska samhället. Statens Järnvägar hade personal som inte drog sig för att röja upp på övertid när stormen fällt träd över rälsen.

Sveriges problem idag är att det inte finns något stort såsom båten, familjen, nationen eller Gud som gör att människorna kan ha anledning att göra mer än det minimum som motiveras av månadslönen. På den här punkten verkar jag ha samma uppfattning som nästan alla andra. Det finns knappt någon socialt oftare förekommande reaktion än en suck kombinerad med uttalanden om att folk är så egoistiska nu för tiden. Att Sveriges framtid känns så skör beror i sista hand, tror jag, på att den ansvarstagande och hjältemodiga anda som en gång byggde landet inte längre existerar (eller i varje fall har skrumpnat betydligt).

En bekant som är lärare berättade att föräldrarna i en familj som varit i Italien under sportlovet och misstänkte att de kunde ha blivit coronasmittade, något som sedermera bekräftades, i alla fall insisterade på att deras barn skulle få gå i skolan eftersom föräldrarna inte skulle få någon vabbersättning om barnet skulle visa sig smittofritt.

En annan bekant som är läkare säger att sanningens minut kommer för läkarkåren om coronaviruset, som många befarar, slipper loss och överfaller Sverige som en vildsint skogsbrand. Läkarna och den övriga sjukvårdspersonalen står längst fram vid fronten mot fiendeviruset. I sjukdomstider är dödligheten förhöjd i dessa yrken. Kommer de att ta den kampen eller kommer de att desertera genom sjukskrivning?