KULTUR Skämtandet har tett sig mycket olika under skilda tider. Dessa olikheter avspeglar mycket tydligt det omgivande samhället.

Albert Engströms skämtande riktat mot allmogen avslöjade en välvillig nedlåtenhet. Han kände sig trygg i sin upphöjdhet. Hasse Z:s tråkningar mot överklassen visar hans hemtamhet i dess olika kretsar.

Deras skämtsamhet avslöjar framförallt en trygghet vid det bestående och oföränderliga.

Hasse och Tages (stort hopp i tiden!) humor är vänlig och inkännande, ibland träffsäkert elak men framförallt godmodig. Hur kommer det sig? De levde i en lycklig tid, en tid med glad framtidstro.

Våra dagars så kallade humor är mest bara trams. (Något undantag kanske finns utanför min kännedom. Jag orkar inte skaffa mig ingående kunskap om branschen). Den avslöjar framförallt stor obildning. Knappast någon i det nutida skämtarskrået kan uppvisa Hasse och Tages bildning (och roliga användande av denna: Hasse: Orlodoffa doschkoff orlodoffa doschkoff! Vad är det? Det är ur Maskinsång av Diktonius.) Än mindre har de tillgång till Monty Pytons självklara hemtamhet i antiken.

Men allra mest avslöjas ängslan, bundenheten vid det bestående och rädslan inför förändringar. Den mer resonerande humorn, som återfinns i kåseriet, så som det framförs i radions Spanarna visar detta tydligt.

Programmet går så till att tre personer, valda ur en krets omfattande högst tre gånger tre likasinnade, samlas för att under en dryg halvtimme uppvisa sina färdigheter i att googla. Dessa fynd är så ordnade, det vill säga så utvalda, att de skall illustrera något som sakletaren anser vara en bestående förändring, en trend.

Det är inte sakligt, inte grundat i någon verklig empiri, utan just bara ett utslag av sakfinnarens dagsform, hans ork att bläddra i Google. Det är inte ens roligt, även om deltagarna fnissar förnöjt åt de egna fynden och den egna fyndigheten. Kolla själva! Det sänds varje fredag strax efter tre.

Vad säger programmet om samtiden? Ingenting. Vad säger det om deltagarnas hållning gentemot samtiden? De är rädda. De förstår den inte. De håller den ihärdigt ifrån sig genom att skapa sig en ofarlig låtsasvärld. De faktiska samtida förändringarna vågar de inte se.

Deras hållning, tramsandet, återfinns i de flesta av statsmedias underhållningsprogram och är överallt ett tecken på rädslan inför samtiden och den därav följande bristande självkänslan.

Svenskt skämtlynne skulle alltså vara lika med tramsande? Sorgligt.