OPINION Det är småpanik i min närbutik i den välkända butikskedjan på Södermalm. Vissa hyllor gapar tomma, särskilt de med pasta och toapapper. Oroliga kunder som vill hamstra undrar när leveranserna kommer. Jag frågar ett biträde om vi har en masshysteri nu. Han svarar lite generat att ”Ja, man skulle ju kunna tro att det är krig, men leveranserna fungerar och lagren har ingen kris.” Kanske säger han så för att lugna mig, men kriget mot ett aggressivt virus, som vi inte har immunitet mot, kommer i alla fall knappast att vinnas med vare sig uppmaningar om jämställdhet eller balar av toapapper.

I apoteket på hörnan försäkrar sig folk att de har mediciner för så lång tid framöver som det går. Oron för hälsan bland de äldre är så pass stor, att det faktum att högkostnadsskyddet inte gäller för långa framtida uttag, ingenting betyder. ”Gärna ett litet hemmalager som räcker i ett år”, tycks tanken vara. En dam som går före i kön fräser åt mig att inte ”tjuvkika” på hennes ”sekretessbelagda recept”. Anspänningen märks, utanför står folk och trampar med nummerlapparna i hand. De vill inte gå in och råka ut för en nysning eller torrhosta. Jag sällar mig till skaran. Den svenske hemmakatten, vars standardsvar brukar vara ett lakoniskt ”det är lugnt”, har skakats om rejält.

Vad som skiljer Sverige från våra nordiska grannländer är inte bara våra ledares ovilja att stänga gränserna, även om statsministern nu uppträder med svenska flaggan på kavajslaget. En viktig fråga som går under radarn har direkta kopplingar till den massinvandring som vi har haft under 2000-talet jämfört med övriga Norden (och också jämfört med alla andra länder i Europa, om vi räknar per capita). Våra två senaste regeringar har skapat en situation som kan vara ödesdiger vad gäller smittspridning.

Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 och framåt har Sverige beviljat totalt cirka 1, 6 miljoner uppehållstillstånd, varav hälften grovt sett avser asylsökande och deras anhöriga (även om Migrationsverket inte redovisar detta tydligt i sin statistik).

Vi har länge haft ett inflöde på runt 10 000 beviljade uppehållstillstånd i månaden, rörlig EU-migration ej inräknad. Så också under detta års första två månader.

Under många år har Sverige låtit tre till fyra gånger så många asylsökande (och anhöriga) få stanna som övriga Norden har gjort tillsammans. Jag har tidigare skrivit om detta här på Det Goda Samhället.

Skulle vi över tid ha legat på samma asylmottagande som våra grannländer, i förhållande till vår folkmängd, hade vi beviljat ungefär en femtedel av de uppehållstillstånd som vi har gjort idag.

Endast cirka tio procent av dem som sökt asyl och fått stanna här har pass eller andra identitetshandlingar i original. Vi har alltså en mycket stor mängd människor i landet som vi inte med säkerhet vet vilka de är. Migrationsöverdomstolen har också fastslagit att det inte alltid ens är nödvändigt att behöva göra identiteten sannolik.

Till detta kommer det okända antal som uppehåller sig ”papperslöst”, det vill säga illegalt, i landet. Jag hör ofta siffran 100 000 nämnas, men den uppgiften kan ingen vare sig bekräfta eller dementera. Ett mått kan ändå vara att under den stora ”flyktingkrisen” 2015 sade polisen att det var nästan lika många som tog sig in illegalt i landet jämfört med dem som sökte asyl.

I detta historiska skede kan man undra hur stor del av dem som befinner sig i landet som kommer att göra allt vad de kan för att inte sprida smittan vidare? Hur många finns innanför våra gränser som inte förstår språket och därmed inte heller kan ta del av nödvändig samhällsinformation för smittskydd? Hur många av dessa lever i ”utanförskapsområden” och bor sammanpackade med sina landsmän eller anhöriga i trånga lägenheter? Hur ser deras och de ”papperslösas” kontaktytor och möjliga smittvägar ut?

Nu betonas nationell samling som om alla vore myndighetsfromma svenskar. Alla ska vi dra vårt strå till stacken, tvätta händerna lika duktigt som vår statsminister gör, skydda våra äldre och sårbara samt arbeta hemma (det senare knappast en möjlighet om du befinner dig här illegalt). Myndighetschefer och media följer troget det spåret, och det är givetvis inte något fel med enighet i svåra tider, men då måste det gälla alla som finns innanför landets gränser.

Det känns olustigt att ingen tar upp smittspridning i Sveriges parallellsamhällen och bland de stora grupper illegala som går under radarn. Det lämnar nämligen ett antal ytterst smärtsamma frågor obesvarade:

Vad hjälper det om majoritetsbefolkningen (inklusive alla de invandrare som vill Sverige väl) gör vad de kan, men en stor grupp inte kan eller vill ta till sig att vi nu står inför ett gemensamt projekt? Här blir okunskap, att bara se till klanen och visa avståndstagande från nationell gemenskap och samordning ett viralt hot. Och vad händer när viruset inom en snar framtid accelererar?

Vi vet redan nu att tillgången på vårdplatser för de svårast sjuka inte på långa vägar kommer att räcka till. Vi vet också att det inte är ovanligt med underliggande sjukdomar bland dem som kommer hit från tredje världen, vilket kan göra dem extra utsatta för corona. Dessutom har vi redan erfarenhet av hur släkter och klanmedlemmar stormar in på akutmottagningar när de inte får den vård som de anser sig ha rätt till. Kommer sådant bara att vara en västanfläkt mot vad som väntar oss?

Mycket tyder på att våra nordiska grannländer, med sin mer återhållsamma asylpolitik, har skapat ett betydligt bättre läge än vi.

BILD: Demonstration i Stockholm januari 2014.