OPINION Sitter här och arbetar på hemmakontoret (vilket, om sanningen ska fram, inte är något annat än ett litet hörn av av köket) och funderar över hur allt förändrats på kort tid. Coronaviruset har fullkomligt lamslagit Sverige, det märks inte minst på butikernas hyllor där toalettpapper, torrvaror och konserver lyser med sin frånvaro.

I fredags morse, när jag och maken åkte till ”vår” stormarknad för att handla hem det vanliga, slogs vi direkt av hur knökfullt det var i butiken trots den tidiga timmen. Människor med långa listor länsade frysar och hyllor och varorna försvann bokstavligt talat inför ögonen på oss. Känslan när jag skulle sträcka mig efter en kaviartub och en stressad man i medelåldern trängde sig förbi och lade beslag på alla tuberna som låg i disken var närmast surrealistisk. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Jag fördömer inte dem som hamstrar. Jag har tvärtom full förståelse för att folk är oroliga, inte minst för att regeringen under åratal visat sig vara så oerhört naiv och oförmögen till att fatta vettiga beslut. Att Stefan Löfven för tillfället intar ett slags landsfaderlig attityd under presskonferenserna om coronakrisen gör inte särskilt mycket för att öka förtroendet för politikerna rent generellt, särskilt inte som han och de övriga beslutsfattarna visar så stort förtroende inte bara för Anders Tegnell utan dessutom den olycksaliga följetongen Dan Eliasson. Så det är verkligen inte att undra på att folk känner kaoset närma sig och vill bunkra upp med toapapper, torrvaror och konserver.

Samtidigt känns det så typiskt för den moderna svensken. Det ska vara trygghet till varje pris, ungefär som om coronaviruset inte biter bara man staplar 100 balar toapapper och 1000 tonfiskburkar i garaget. Men så är det ju inte. De flesta av oss kommer att bli smittade och de allra flesta kommer att klara av det ganska bra. Och när jag talar med mina vänner i Italien via Skype märker jag att de tar det bra mycket lugnare trots att de, än så länge, är betydligt hårdare drabbade.

Men det finns också de som har vänt coronakrisen till något positivt. Redan idag ser vi människor som i solidaritet med andra, mer utsatta, hjälper till att handla, leta fram smärtstillande och febernedsättande, och som på alla sätt försöker undvika att smida spritta genom att arbeta hemma, undvika att vistas på platser med mycket folk och liknande. I en facebookgrupp för Högdalen, där jag bor, har flera privatpersoner meddelat att de gärna delar med sig av både toalettpapper och torrvaror till människor som av olika skäl inte vill, kan eller vågar gå och handla. Vi ser helt enkelt lite av den ”war time feeling” som många britter talar om än idag – en sund och nyttig känsla för det egna landet, för den fungerande nationalstaten.

Det här har vi länge saknat i Sverige. Känslan av att vi hör ihop och strävar mot samma mål. Min mor och far talade ofta, med visst nostalgiskt vemod, om beredskapstiden, då maten ransonerades och då man fick leva i det lilla med kriget som härjade i länderna runt omkring. Lite av det upplever nog många just nu, när deras solidaritet och deras känsla för fosterlandet sätts på prov. Efter decennier av massivt hån mot kulturarvet och det envetna förnekandet av den svenska kulturen befinner vi oss i en tid då landet och folket betyder allt.

Vi lär oss också hur bräckligt EU är. Det behövdes inte mer än ett virus för att gränser skulle stängas och nationalstater skulle skyddas. Och det är ju helt naturligt. Utan nationalstaterna faller demokratin, sådan som vi känner den, för vem ska rösta för varje nations bästa om inga nationer finns?

Jag är inte särskilt rädd för coronaviruset. I alla fall inte mer rädd än jag är för andra kännbara och allvarliga sjukdomar. Däremot tror jag att det kommer att få märkbara effekter på oss alla, i Sverige såväl som i resten av Europa, och att resultatet kanske inte kommer att bli enbart av ondo. För kanske lär vi oss nu att vi faktiskt har något gemensamt, vi som lever och bor tillsammans i Sverige, något som vi vill skydda. Och kanske kan vi till och med bli beredda att ta strid för de den gemensamma nämnaren även när farsoten och krisen är över.