OPINION När jag hade en aktiebörs var min viktigaste uppgift att bedöma företag som ville sälja aktier till allmänheten och sedan bli noterade. Genom åren måste jag ha granskat över tusen företag. En allmän observation jag gjorde var att när bolagen vid en inledande skarp besiktning såg bra ut så såg de inte sällan ännu bättre ut när man grävde djupare. Även motsatsen var sann. Om man inledningsvis fick anledning att dra öronen åt sig kunde man vara rätt säker på att hitta än värre röta om man forskade mer noggrant.

Den vågade slutsatsen av detta är att man ofta kan dra rätt säkra slutsatser på lösa grunder (bara man erkänner för sig själv att man är ute på hal is). Jag tror att det är så vi människor skapar oss uppfattningar. Våra observationer är stickprover som vi får lita på tills andra observationer säger något annat. Till exempel brukar jag under skidsäsong ganska ofta åka tåg till Åre. Jag har märkt att tågen är mer punktliga i år än förra året. Detta visar sig också vara fallet enligt SJ:s statistik:

Den genomsnittliga punktligheten, definierad som rätt ankomsttid plus max fem minuter, har ökat från 77 procent till 85 enligt den streckade gröna linjen.

Kollektivtrafiken i Stockholm fungerar också rätt bra enligt mina erfarenheter. Bussarna kommer nästan alltid på den utsatta minuten. Tillsammans skulle dessa två observationer från kommunikationernas värld kunna förmå mig att tro att Sverige är ett välfungerande land.

Men så är det inte ty andra stickprov ger ett helt annat intryck. Taffligheten i myndigheternas hantering av coronavirusets verkningar är uppenbar. Ännu mer skrämmande är kanske att ledande politiker inte ens bevärdigar medborgarna ärlighet i frågan. Sverige har fått kritik av Kina för vår klantighet med viruset vilket justitieminister Bagdad-Morgan Johansson bortförklarar med att kineserna vill djävlas med Sverige (Lördagsintervjun i P1 den 14 mars). Om medborgaren på motsvarande sätt sticker ned ett finger i andra politikområden såsom migrations- eller skolpolitiken så öppnar han för elaka stanker.

Jag tror att det som fortfarande funkar i Sverige är sådant som ännu inte smittats av det politiskt korrekta tänkandet. För ett tag sedan skrev Stefan Hedlund en satirisk krönika där han jämställde genustänkandet med coronaviruset som försöker tränga in i alla skrymslen av samhället för att sprida sin smitta. Stefans krönika var egentligen inte alls rolig för hans iakttagelser är helt sanna. Och det är inte bara genusteorierna som uppför sig med denna skrämmande virulens utan även de andra besläktade stammarna av idémikrober bland de politikerburna PK-teserna.

Dessa idéer fick först fäste för ett halvsekel sedan i samhällets mjuka avdelningar, i första hand den mognande välfärdsstaten med alla dess omhändertagande myndigheter såsom Socialstyrelsen och Försäkringskassan samt Sida som skötte den internationella välfärden. Kulturvärlden och Svenska kyrkan var lätta att smitta – de förvandlades i själva verket till smitthärdar av egen kraft och vilja – och snart infiltrerades de hårdaste statliga instanserna såsom Polisen, Försvarsmakten och Kungliga Tekniska Högskolan. Förre polischefen Dan Eliassons tafsa inte-armband, överbefälhavare Micael Bydéns uppträden på Prideparaden och försvarets Handbok Gender är bara symtom på en troligen djupgående kulturell mutation även inom dessa tidigare så tillförlitliga myndigheter.

Så länge ännu inte PK-smittade poliser, generaler, hovrättsråd, överläkare, ingenjörer, rektorer, fackförbundsordföranden, redaktörer och litteraturprofessorer hade ett dominerande inflytande över den faktiskt förda politiken i Sverige kunde man, vilket åtminstone jag gjorde, betrakta det framväxande politiskt korrekta tänkandet som roande tossigheter som skulle försvinna av sig själva när förnuftigt folk så småningom tröttnade på dumheterna och bestämde sig för att ryta åt de dåraktiga svärmarna att göra något nyttigt i stället, till exempel att bli vårdbiträden eller revisorer.

Men så blev det inte. Det blev tvärtom. Det huvudlösa tänkandet tog kommandot och började styra politiken nästan helt och hållet och svärmarna ordnade sin försörjning i stat och kommun.

Till en början – vilket kanske betyder fram till millenieskiftet – kunde man inte, i varje fall inte jag, riktigt förutsäga vad PK-styrningen skulle få för konsekvenser. Det kanske, trots allt, låg något i föreställningarna om att kvinnor skulle bli bättre chefer än män och att män till sin natur var förtryckare, att invandringen representerade ett kompetensregn, att ett mångkulturellt samhälle var något eftersträvansvärt och att brottsligheten berodde på socioekonomiska faktorer som effektivt kunde motverkas med större doser av traditionell socialpolitik och lite vänligt bemötande.

Sedermera har rimligt förnuftiga människor insett att alla – ja, alla! – de PK-inspirerade idéerna vilar på lösan sand. Och nu visar det sig på område efter område att sanden är kvicksand som hotar att sluka upp alla dem som inte med fara för livet lyckas kravla sig bort från de PK-infekterade områdena (lite blandade metaforer där men du förstår vad jag menar).

Nu ser vi klart vad vi borde ha sett tidigare – eller kanske såg men inte vågade uttrycka så tydligt som vi borde – att politikerväldet med sin favorituppsättning av politiskt korrekta teser är skadligt för landet. Om en nations ledare drivs av magiska dogmer, till exempel att brottsligheten beror på socioekonomiska faktorer, i stället för av ett öppet, normalt förnuft så leder det till att förmågan till klokt handlande tillbakabildas och så småningom förtvinar. Hanteringen av coronaviruset är ett exempel som avslöjar ett djupgående systemfel. Systemfelet är politikerväldet och dess PK-ideologi.

Om du inte förstår vad jag menar kan du tänka på den herostratiskt ryktbare statsepidemiologens idé om att sätta jämlikheten framför virusbekämpningen när han tyckte att om inte alla kunde arbeta hemifrån och därmed minska allas smittrisk så skulle ingen göra det. Heliga enfald, säger en del. Inte ett dugg helig, säger jag, bara motbjudande och skadlig.