IDÉ OCH KULTUR Allmänna arvsfonden tar hand om dödsbon från avlidna svenskar utan arvingar. Tanken är att pengarna ska gå till angelägna behov hos svenska barn och ungdomar. På senare år har dock allt fler ifrågasatt hur Arvsfonden använder sina pengar. Tittar man på de kriterier som finns för vilka projekt som ska tilldelas medel är det uppenbart att de favoriserar en vänsterideologisk offerkultur. De uppmuntrar dessutom bidragsentreprenörer att konstruera floskelfyllda projekt vars huvudsakliga funktion är att ge bidragsentreprenörerna själva en budget och något att göra.

Allmänna arvsfonden är en statlig fond som övertar medel från svenska dödsbon där det inte finns någon närmare efterlevande än kusiner. Finns det ingen äkta hälft, barn eller barnbarn, syskon eller något skrivet testamente går dödsboet till Allmänna arvsfonden. Fonden fördelar medel till ideella organisationer och föreningar som arbetar för att förbättra livssituationen för barn, ungdomar och handikappade vuxna. Runt 700 miljoner kronor delas ut varje år till cirka 400 projekt. Under senare år har stark kritik riktats mot arvsfonden. I den rapport Magnus Norell skrev 2017 på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och som gällde Muslimska brödraskapets närvaro och aktiviteter i Sverige påstods det att stora summor betalats ut via arvsfonden till föreningar som ingår i brödraskapets nätverk. I en annan rapport som kom 2018 riktade Riksrevisionsverket stark kritik mot brister i redovisningar och transparens. Det var svårt att se hur pengarna kommit in och hur de använts.

Fristående journalister har ifrågasatt rimligheten av att så mycket av svenska folkets pengar går till projekt vars nytta verkar svår att både beskriva och bevisa. Chris Forsne beskrev i Fokus 3/2 2018 (”Okontrollerad pengarullning i arvsfond”) hur ofantliga summor omfördelas från döda svenskar till bidragsentreprenörer som tjänar pengar på att jobba ideellt: ”Så har en afasiförening fått närmare en miljon (919 000) kronor, för att sätta nyanlända och människor som drabbats av afasi i samma lokal för att se om de med afasi, som inte kan tala, kan hjälpas av dem som inte kan svenska.” Rebecca Weidmo Uvell formulerade en liknande kritik i Expressen 20/2 2018 (”Arvsfondens slöseri ett hån mot de döda”). Och Margareta Barabash skrev skarpt om ämnet i Smedjan 3/6 2019 (”Bidragsentreprenörerna som stjäl från de döda”): ”Att ständigt lyckas skänka pengar till i bästa fall flummiga och i värsta fall samhällsfientliga organisationer, och dessutom för projekt vars samhällsnytta inte går att bevisa, är en konst som Arvsfonden tyvärr tycks behärska.”

Vad är det Patrik Engellau brukar skriva om det han kallar det välfärdsindustriella komplexet? Dess affärsidé består i att snoka upp eller hitta på angelägna behov som kräver pengar och arbete för att åtgärdas. Har man klienter och behövande att ta hand om har man snart anställning och budget. Här är det dock inte svenska folkets skattepengar som går till allt det angelägna som måste göras utan avlidna svenskars sparade förmögenheter.

Därför är det knappast förvånande att Arvsfonden så tydligt styr ansökningarna mot en vänsterorienterad offerkultur. Man skriver på sin hemsida att alla projekt måste vila på ”demokratisk grund”. Det betyder, förklarar man, att de projekt som ska tilldelas pengar måste genomsyras av följande värderingar: ”Lika rättigheter och möjligheter”. (”Alla människor ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk och social tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsförmåga, sexuell läggning eller ålder.”) ”Delaktighet och inflytande”. (”Möjligheter för alla i projektet har insyn i och kan påverka verksamheten [sic]. Det kan t ex handlar [sic] om att kunna göra sin röst hörd och bli lyssnad på.”) Och ”Inkludering” (”Aktivt arbete för att var och en ska känna sig välkommen och kunna bidra och delta i verksamheten. Inkludering innebär ett arbete för både fysisk och social tillgänglighet.”)

Med sådana kriterier är det inte svårt att förstå vilken typ av projekt som får pengar. Jag roar mig med att slå på olika sökord i den databas som finns på Arvsfondens hemsida med finansierade projekt. ”Integration” ger 130 resultat. Här hittar vi projekt som ”Formgivning som integration”, ”Cykling som integration”, ”Integrationsprojekt Uppsala 2030” (”Integration är en ständigt pågående, ömsesidig process och ömsesidig anpassning. Uppsala vision 2030 syftar till att under en viss tid sammanföra familjer och skapa goda och pågående relationer.”) ”Delaktighet” ger 135 träffar. Bland de projekt som fått pengar kan nämnas ”Det tillåtande rummet – delaktighet, fantasi och förståelse” (”Syftet med projektet är att i en kontinuerlig process av konstnärliga workshoppar engagera målgruppen och samarbetspartners för att tillsammans skapa en trygg mötesplats som motverkar rädsla och väcker nyfikenhet.” Och ”Yngre barns (3-5 år) möjligheter till delaktighet och att kunna delge sina erfarenheter”. (”Projektet ska utveckla och pröva ett IT-baserat InterAktivt Kommunikationsinstrument i vårdAktiviteter. IAKTA för att möjliggöra de yngre barnens delaktighet.”) ”Jämlikhet” får 40 träffar med projekt som ”MAKT – Mer Antirasism Kommunalt, Tack”, ”Jämlik ishall” och ”Leksaksbibliotek – för giftfri, jämställd och jämlik leksaksmiljö idag och i morgon”.

Vi har alltså att göra med en myndighetsreglerad statlig fond som ställer upp ett antal tydligt vänsterideologiska kriterier för projekt de kan tänka sig att finansiera. Sedan har vi en kader av uppfinningsrika människor ute i landet som sitter och hittar på det ena projektet efter det andra med luddiga mål om delaktighet och jämlikhet för att få tillgång till pengar från avlidna svenskar med vilka de får inkomst och något att göra. Jag säger inte att alla pengar som Arvsfonden delar ut är bortkastade pengar eller att barn med speciella behov inte ska få några speciella stöd. Men att så mycket av svenska medborgares sparade resurser ska gå till politiserade nonsens-projekt är oacceptabelt.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur