OPINION I ett gott samhälle har medborgarna tillit till sina myndigheter. Medborgarna kan inte rimligtvis sätta sig in i allt som myndigheterna sysslar med till exempel om upphandlingen av Nya Karolinska har gått proffsigt till eller om Folkhälsomyndigheten tänker rätt i sin strategi mot coronaviruset. Tillit betyder att medborgarna trots att de inte kan förstå så mycket av allt detta ändå är övertygade att myndigheterna gör ett bra jobb.

Mina känselspröt som tar in omgivningens stämningar och mina egna reaktioner säger mig att den tilliten, som redan tidigare varit försvagad, plötsligt tagit en smäll till följd av myndigheternas och politikernas hantering just av viruset. Det kommer som ny lök på en gammal lax av tilltagande misstro. Problemet är inte att antivirusstrategin borde ha varit mer eller mindre hårdför och drakonisk utan att det inte har gått att begripa hur myndigheterna, kanske framför allt Folkhälsomyndigheten, resonerat.

När medborgaren tappar tilltro börjar han tänka själv vilket inte alltid blir så lyckat eftersom han för det mesta saknar de behövliga kunskaperna. Så är det även med mig när jag börjar tänka själv om statens coronastrategi. Hela angreppssättet verkar skumt.

Grundbulten i strategin tycks ha varit smittspårning. Det betyder att ett gäng coronadetektiver med utgångspunkt i varje upptäckt smittad person ska nysta upp alla vederbörandes kontakter bakåt i tiden för att identifiera en smittkälla som då kan omhändertas för vård. Troligen ska även personer som den smittade själv kan ha smittat nosas upp och isoleras.

Tankar på smittspårningsstrategin malde i mitt huvud ett par veckor. Skulle den verkligen kunna fungera? Den smittade måste ju ha varit på smittavstånd till ett oändligt antal människor. Hur skulle man kunna testa alla dessa för att till slut kunna identifiera en smittkälla? Och om en enda sådan nål i en höstack med lite tur och skicklighet skulle kunna upphittas, hur skulle det vara möjligt att lyckas med denna strategi när antalet smittade blir fler? Tanken svindlar. En mycket stor del av Sveriges befolkning skulle behöva omskolas till coronadetektiver med Sherlock Holmes-mössa, förstoringsglas och engångsskyddsdräkter.

Som vanligt när jag funderar på något svårt presenterade jag mina dubier för portugiskalärarinnan. Som vanligt gick hon rakt på problemets kärna och identifierade en trovärdig tolkning. Det där med smittspårning är en välkänd och fungerande medicinsk teknik när det gäller till exempel sexuellt överförda sjukdomar, sa hon. Det hade jag inte tänkt på, men det visade sig vara sant. Om man googlar finns det massor med information och användbara blanketter avseende smittspårning av exempelvis HIV och klamydia. Allt är noggrant reglerat i smittskyddslagen (2004:168).

Hur korkade kan de vara? frågade lärarinnan med avseende på de svenska myndigheterna. Vad menar du? sa jag. Det fattar väl vem som helst att man inte kan spåra coronavirus på samma vis som man spårar syfilis, svarade hon. De flesta människor har någorlunda koll på vilka de haft sex med så de kontakterna går att följa upp efteråt. Men coronavirus! Det räcker ju med att du varit i tunnelbanan eller tagit i en ledstång för att bli smittad om du har otur. Och tänk bara när många människor blivit smittade!

Kan det verkligen vara så att en svensk myndighet tillämpade en strategi för gonorré på coronaviruset? Fattade myndigheten inte från början att det inte skulle fungera? Tydligen inte. Det tog några veckor för Folkhälsomyndigheten att begripa och byta strategi.

BILD: Ronald Howard i rollen som Sherlock Holmes på sitt laboratorium (1954).