OPINION Covid-19:s härjningar kan, trots alla extraordinära problem som nu tornar upp sig, ha något gott med sig, nämligen att baksidorna på globaliseringen synliggörs. Med globalisering menar jag den internationella kapitalistiska utvecklingen inom politik, ekonomi och handel, det vill säga att de nationella ekonomierna tvinnas samman och att en förskjutning av makten – från nationell nivå till över- och mellanstatliga organ typ EU och FN – sker.

USA och EU har de senaste decennierna förlorat miljontals arbetstillfällen till framförallt Kina. Globaliseringen har gett västvärldens medelklass billiga konsumtionsvaror och lyft levnadsstandarden i Kina. Med dess negativa sidor har ofta negligerats; förutom export av arbetstillfällen även problem som ”just-in-time” (leverans i tid), ”supply chains” (försörjningskedjor) och länders nationella säkerhet.

Västvärldens ekonomier förlitar sig på ett komplext system av synnerligen effektiva försörjningskedjor som sträcker sig över jordens oceaner. Cirka 100 000 enorma containerfartyg som kan ta mer än 20 000 containrar transporterar 90 procent av världshandelns varor till ofattbart låga priser. Det kan kosta mindre att skeppa ett par skor från Asien över halva världen till Europa än från en europeisk hamn till en skoaffär i samma land.

Långa internationella försörjningskedjor innebär att företagen är sårbara för avbrott som kan orsakas av till exempel orkaner, översvämningar, inbördeskrig och jordbävningar. En ökänd jordbävning skedde i Japans Fukushimaregion 2011. Den följdes av en tsunami som slog till med förödande konsekvenser både i Japan och för västerländska företag. Under 2000-talet var det många högteknologiska japanska företag som stod för försörjningskedjorna till flera västerländska företag

Ett problem är att de flesta företagsledare inte har kännedom om sitt företags hela försörjningskedjesystem. En underleverantör kan ha flera leverantörer under sig som i sin tur har ytterligare leverantörer. Dessa kan tillsammans uppgå till flera tusen stycken och företagen vet inte var i världen de är belägna.

Leveranser i tid innebär att distributörer och företag att har mycket små eller inga lager alls och får varorna levererade ”just in time”. Detta innebär att mycket av västvärldens lager i princip ligger på landsvägar i stora långtradare.

Varför lärde sig inte företagen av atomkraftverksolyckan i Fukushima som bl a slog ut en del av Japans elproduktion? Det gjorde de kanske, men att bygga stora lager och/eller skaffa flera underleverantörer är dyrt och naturkatastrofer sker inte särskilt ofta. Dessutom, företagsledare rankas och belönas ofta enligt kvartalsrapporter.

Idag har Kina övertagit Japans roll och många företag i väst är beroende av kinesiska leverantörer för sin produktion. Kina har blivit en skicklig operatör genom att utnyttja västvärldens fria marknader genom uppköp av spetsföretag och infrastruktur som hamnar etc. Till detta kommer företagsspioneri och cyberattacker. Med kontroll av hamnar och cyberattacker skulle Kina kunna störa företagens och nationernas logistikflöden. Dessutom skulle kinesiska staten kunna beordra kinesiska bolag att fördröja leveranser till exempelvis svenska företag för att straffa Sverige för våra protester mot behandlingen av den fängslade svenske medborgaren Gui Minhai. Det skulle kunna vara omöjligt att bevisa att det var en uppsåtlig försening.

Att störa de globala försörjningskedjorna kan vara mer förödande än en traditionell militär attack. En motståndare skulle kunna få ett land på knä utan att invadera med en enda soldat. Vi i väst tar för givet, eller i alla fall tog för givet, att medelklassen alltid kan få dagliga leveranser av billiga konsumtionsvaror och matvaror från hela världen.

I det långa loppet vore det säkrare för företagen att ha en del av produktionen närmare hem och att skaffa sig fler möjliga leverantörer. Coronaviruset skulle kunna ha fördelen att väst återfår vissa arbetstillfällen till de miljontals arbetslösa som idag tappat självkänslan och dessutom måste försörjas av välfärdsstaten.