OPINION Jag lyssnade nyligen på en radiodokumentär som handlade om Tjernobylkatastrofen 1986. Som varandes medelålders har jag förstås den fruktansvärda händelsen i klart minne, och i somras aktualiserades det av miniserien Chernobyl som visades på HBO. Nu, när nyhetssändningarna fylls av coronaviruset, kom jag att tänka på den undergångsstämning som låg som en skugga över Sverige efter härdsmältan i Tjernobyl – men också på hur det hela hanterades av de politiker som då befann sig i beslutsfattande ställning.

Energiminister 1986 var socialdemokraten Birgitta Dahl. En politiker som på den tiden gärna beskrevs som lite torr och tråkigt, men som ingav förtroende och som kunde hantera en krissituation. Idag när jag hör hennes rediga och sakliga pressträffar, där hon lugnt och metodiskt informerade allmänheten om härdsmältan och om de eventuella konsekvenserna utan att vare sig skrämma upp eller tona ner, får jag en klump i bröstet av saknad. Inte efter just Birgitta Dahl som person – men efter politiker som vågar vara vuxna. För med vuxna politiker kommer ju så mycket annat positivt, till exempel myndighetschefer som också vågar vara vuxna och ta ansvar i svåra situationer.

När Birgitta Dahl intog pressrummet och började svara på frågor om vad som hade hänt i det sovjetiska kärnkraftverket fanns det inte ens på kartan att hon skulle vela eller vara vag, eller att hon skulle omge sig med experter som mumlade i skägget. Hon var handlingskraftig och allvarlig, samtidigt som hon var lugn och balanserad och hade en pondus som de flesta av dagens politiker inte ens kan uppnå i sina bästa stunder, helt enkelt eftersom hon tillhörde en politikergeneration som aldrig glömde sitt egentliga uppdrag.

Det gällde förstås inte bara henne, och inte heller bara socialdemokratiska politiker. Vuxna politiker fanns i alla partier – faktum är att man skulle ha blivit ytterst förvånad om det alls kommit fram en politiker som bar sig åt som ett tjurigt barn. Partiledare som Torbjörn Fälldin, Gösta Boman, Per Ahlmark, Alf Svensson och, som en av de sista av de vuxna, Göran Persson. Göran Persson kunde vara hur dryg och överlägsen som helst i debatten – och det var han känd för, även bland ”sina egna” – men det rådde aldrig någon tvekan om att han var en vuxen människa som var fullt kapabel att stå rak även om det blåste.

Därefter har det gått utför med politiken och idag är det tvärtom. Idag kännetecknas det politiska arbetet av ett slags storögd infantilism – inte slumpmässig utan tvärtom ytterst medveten och regelmässig. Naiviteten – ”vi såg det inte komma” – har blivit en måttstock på hur god och human man är. Det spelar ingen roll hur fel man haft, hur mycket man ljugit och bedragit, hur mycket man stoppat huvudet i sanden – huvudsaken är att man varit godtrogen. Att ha en godtrogen inställning till omvärlden är helt enkelt ett tecken på att man är innehavare av den rätta värdegrunden, oavsett vad detta får för konsekvenser för samhället på individ- och gruppnivå.

De som däremot såg det komma blir fortfarande brunstämplade, även när det för längesen uppdagats att de hade rätt, eftersom just det faktum att de faktiskt såg klart innebär att de är onda och cyniska.

Så här fortsatte det, ända in i coronakrisen. Klart folk ska få gå till jobbet och skolan om de vill, oavsett var de varit och oavsett om de känner sig lite småkrassliga – det där med att tvinga människor till karantän kan ju vara både stigmatiserande och kränkande och är alls ingenting man rekommenderar. Det är som om värdegrunden i sig kommer att rädda oss alla och stoppa viruset redan vid gränsen.

Nu står det utom alla tvivel att värdegrunden inte är någon garant mot ett smittsamt virus. Coronaviruset fick inte kalla fötter vid Sveriges gränser utan följde frimodigt med in i landet, utan minsta tvekan. Och nu försöker faktiskt regeringen, och olika myndigheter, agera på ett vuxet sätt. Det är bra, men varför har de tillbringat så lång tid med att leka fjortisar? Och hur ska vi någonsin kunna återfå förtroendet för dem?

BILD: SVT Rapports inslag om Tjernobylolyckan den 29 april 1986.

LÄS ÄVEN:

Patrik Engellau: ”Tjernobylsyndromet” (11/8 2019)

Mohamed Omar: ”Teveserien Chernobyl handlar om oss” (22/1 2020)