IDÉ OCH KULTUR När debattören Mira Aksoy skrev på Twitter att en gift kvinna med barn är en fri kvinna lät reaktionerna inte vänta på sig. ”Frihet är få göra vad man vill!” ”Frihet är att kunna vara självständig!” Kanske har individualismen fått oss att tro att frihet alltid är frihet från andra. Vi ser inte att vissa former av frihet kommer av en befrielse som bara går att åstadkomma tillsammans med andra. Att gifta sig och skaffa barn befriar från både ensamhet och förgängelse.

Journalisten och debattören Mira Aksoy fick rejält med kritik på Twitter sedan hon hävdat i en tweet att äktenskap och barn gör kvinnor fria. Mira Aksoy skrev: En kvinna som gifter sig med en bra man och skaffar barn är en fri kvinna. Att samhället pressar kvinnor till långa akademiska utbildningar för att de sedan ska mötas av en tom äggkartong när de vill ha barn är det verkliga förtrycket. Kvinnor: fall inte för det. Bli fri!

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Många påpekade att utbildning och inkomst ger kvinnor möjlighet att bestämma över sig själva. Och det är väl en sanning både för män och kvinnor att den som har egna resurser att falla tillbaka på i form av pengar, kontakter, arbetslivserfarenhet eller utbildning står starkare i förhållande till andra. Men det här med frihet är nog mer komplicerat än så.

Mira Aksoy skrev senare i en tweet apropå de reaktioner hon fått: Det mest intressanta med denna diskussion är precis vad jag gissat det skulle bli. Synen på frihet. Den riktiga friheten är inte den individualistiska smörja som lurat många. Frihet är att människan lever i samklang med sin natur och därmed minskar lidandet.

Här tror jag nog att många har svårt att förstå vad Mira överhuvudtaget pratar om. Frihet är väl möjligheten att göra vad man vill? Frihet är väl oberoende och självständighet? Vad är det här för prat om att leva i samklang med sin natur? Vem bestämmer min natur? Och vem ska bestämma hur jag ska leva?

För att förstå vad som kan vara problematiskt med friheten i dess egenskap av oberoende tror jag vi måste erkänna att vi alltid förväntar oss något av friheten. Friheten är inte ett självändamål, den ska användas till något. Och vad ska friheten användas till om inte till att förverkliga vår egen vilja och därmed i någon mening till att förverkliga oss själva? Vi vill vara fria för att kunna vara oss själva. Men frågan blir då vad den rena friheten leder fram till? Hur mycket värt är det egentligen att bara gå omkring och vara sig själv? Och vad är det egentligen som väntar på andra sidan självständigheten? Finns det inte, som Mira Aksoy antyder, en mer värdefull frihet än den som består i att alltid kunna göra allt efter eget huvud?

Hur det än är med vår frihetslängtan är det ett faktum att vi människor är sociala varelser som under evolutionens gång har utvecklats för att leva i grupp, för att existera tillsammans med andra. Visst kan vi svenskar tycka att det är skönt att få vara ensamma och rå om oss själva. Men det har kanske gått lite väl långt med vår ensamhetskult. Även vi behöver tillhörighet, även vi behöver vara en del av något som är större än oss själva. Jag tror faktiskt inte att det är än mer frihet och oberoende vi behöver mer av i Sverige 2020 (och då talar jag om svenskar, inte invandrare). Snarare tvärtom.

Vi är alltså sociala varelser, men vi är också förgängliga eller dödliga varelser som vet att våra liv inte varar för evigt. Vi har en begränsad tid till förfogande för att förverkliga vår vilja, till att förverkliga oss själva. Så hur ska vi leva för att göra livet rättvisa? Hur ska vi utnyttja vår ungdom? Hur ska vi använda den tid vi fått? Vet vi ens vad vi vill göra? Det brådskar. Varje dag vi lever kommer vi lite närmare det oundvikliga slut som väntar där framme. En dag kommer det vara för sent för att göra något överhuvudtaget. Vi får bara en chans. Och vi vet om det.

Ingen frihet i världen kan befria oss från vårt behov av andra eller från den ödsliga tomhet som väntar där framme. ”Samma ensamhet oss väntar alla / Samma sorgsna sus på gravens gräs” skrev Verner von Heidenstam. Och det är här som en annan syn på frihet än den som uppfattar frihet som oberoende från andra blir relevant att försöka förstå. Friheten kan nämligen sökas i den befrielse man kan uppleva av att ha befriat sig såväl från sin ensamhet som från sin dödlighet genom att ingå i något större än sig själv.

Att leva i samklang med sin natur kan alltså vara att leva tillsammans med andra på ett sätt som tar vår dödlighet på allvar. Och hur gör jag det bättre än genom att tillsammans med någon jag älskar be döden dra åt helvete genom att göra barn? Genom att leva med andra, genom att forma en enhet tillsammans med andra blir jag en del av en familj, en grupp, en flock i vilken jag ibland kan glömma bort mig själv och skapa något större en det jag är på egen hand. Och genom att sätta mitt liv i förhållande till dem som funnits före mig (mina föräldrar och förfäder i allmänhet) och till dem som kommer att finnas efter (barn och barnbarn) kommer jag också i någon mening att kunna befria mig från min egen förgänglighet, min ändlighet, min dödlighet.

Frihet är alltså här befrielse. Befrielse från de egna begränsningarnas fängelse. Men tanken är också att vi genom att leva i enlighet med vår sanna natur får möjlighet att uppleva en endräkt med tillvaron eller med ”naturen” som i sig är djupt befriande. Den här betydelsen av begreppet frihet brukar man förknippa med den antika stoicismen, enligt vilken vägen till frihet (eller befrielse) går via ett upphörande av allt motstånd mot naturen (det vill säga den naturliga verkligheten: människans natur och tillvarons sanna natur). Genom att acceptera vårt väsen, vår mänskliga natur kommer livet inte bestå i att göra motstånd mot verkligheten och det blir då betydligt enklare att leva lyckligt och harmoniskt.

Men inget ska drivas för långt. Det motsatta äger också alltid sina mått av sanning. Naturligtvis kan det sociala bli till ofrihet. Naturligtvis måste vi i Västerlandet fortsätta odla vår stolta tradition av trotsigt oberoende. Men precis som vi behöver problematisera och ifrågasätta ett begrepp som öppenhet (bland många andra) behöver vi idag också fundera på hur vi ska ha det med vår frihet.

Och det är nog faktiskt ingen dum idé att uppmana unga människor att ingå seriösa förbindelser och göra barn. Vi behöver öka barnafödandet i Sverige. Fler svenskar tack! Men det är också så att människor som får barn tidigt befriar sig från omgivningens förväntningar och sin egen längtan att skaffa barn. Gör man det i unga år så är det gjort. Då kan man också leva med förvissningen att någon tar över den dag man försvinner, allt tar inte slut.

För dem som inte vill eller kan få barn finns det andra strategier för att skapa band till framtiden och göra livet till något mer än självständighet och frihet. Alla behöver inte skaffa barn. Livet kan bli meningsfullt i alla fall. Men vi behöver varandra, vi behöver andra, vi behöver band till det förflutna och till framtiden, vi behöver mer än vårt oberoende.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur