OPINION Det påstås att äldre människor har svårare att lära sig nya saker än yngre människor. Det skulle ha något att göra med att hjärnan torkar upp och stelnar med tiden så att det blir svårare att borra nya hål för att lagra ny information. Förlåt om jag uttrycker mig lite tillkrånglat men jag vill gärna framstå som en professionell hjärnforskare.

På förekommen anledning vill jag emellertid offentliggöra att jag inte längre är så säker på att jag tror på den där hjärnförhårdningshypotesen. Den förekomna anledningen är att jag börjat en kurs i de nya budgivningssystem som numera förekommer i kortspelet bridge. Grundkurs B heter den. Där sitter ett femtiotal pensionärer fördelade kring bridgebord. Kursledaren föreläser och sedan går det omkring assistenter och kollar när pensionärerna ska pröva de nya lärdomarna i riktigt spel.

Jag gjorde förstås fel eftersom misstag som man får tillfälle att korrigera är själva kärnan i lärandet. Men när assistenten påtalade mina grodor kom jag på mig själv med att bli förnärmad. Vem var hon att tillrättavisa mig? Vem trodde hon att hon var? Jag muttrade någonting att om att ifall assistenten hade rätt så var hela budgivningsregelverket ologiskt och dumt (vilket förstås bara var ett försök till personlig äreräddning från min sida).

Man måste analysera inlärningssituationens psykologi. I enklast möjliga fall finns två personer, en lärare och en elev. Läraren vet något som eleven inte vet och därför råder en naturlig hierarki mellan dem som sätter läraren högre än eleven i kraft av lärarens kunskapsövertag. Detta är ett strukturellt faktum som man inte kan göra något åt. Om det ska bli något av inlärningen måste båda parter inse och acceptera att det ligger till på just detta sätt.

Vuxna människor, jag i det här fallet, är inte vana att underkasta sig. Om någon försöker sätta sig på oss blir vi förbannade och kan gå till ytterligheter för att återställa en känsla av jämlikhet. Detta genom årtiondena intränade beteende är säkert befogat i livet i allmänhet men helt dysfunktionellt när man hamnar i skolbänken och ska lära sig något av en person som rent strukturellt är överordnad. För att rädda sin värdighet gör den äldre personen därför motstånd mot kunskapen exempelvis, som jag, genom att söka efter fel i den eller, som många andra, skylla på åldersrelaterade defekter i hjärnan. (Ja, detta är kontraproduktivt men vem har sagt att psyket alltid stöttar sitt värddjur?)

I jämförelse med den äldre människan är den yngre människan, särskilt barnet, alltid underlägsen. Ett litet barn kan ingenting och måste lära sig allt och befinner sig därför jämt i ett tillstånd av underordning (mot vilket barnet, när allt känns för tungt, protesterar genom att skrika och på andra sätt bära sig illa åt). Barn har därför inte, till skillnad från vuxna och äldre, några naturliga psykologiska spärrar mot den underordning i förhållande till lärare som inlärningen av naturen förutsätter. För barnet består hela existensen av olika slags inlärning och därmed av strukturell social ringhet.

Jag presenterade denna epokgörande teori för min portugisiskafröken som har decenniers erfarenhet av att lära brasilianare engelska. Det är precis rätt! utbrast hon. När vuxna inte lär sig nya saker beror det på psykiskt motvärn, inte på fysiskt åldrande.

För åtskilliga år sedan hade hon gjort ett nästintill vetenskapligt experiment. Av en händelse undervisade hon två parallella och av varandra oberoende grupper i engelska. Grupperna hade samma förkunskaper, nämligen inga alls. Den ena gruppen bestod av barn i tolv-, trettonårsåldern. Den andra bestod av höga militärer i åldern 40 plus.

Barnen var på från början. De försökte, som klasser alltid gör, brotta ned lärarinnan rent mentalt, men när det inte gick kastade de sig huvudstupa in i engelskan. Majorerna och överstarna tyckte det var genant att blotta sin hjälplöshet särskilt som överheten bestod av en relativt ung kvinna. De skojade med varandra i stället för att formulera komplicerade fraser som ”The book is on the table”.

Steg ett var alltså att barnen snabbt skaffade sig bättre kunskap än de vuxna militärerna. Men sedan vände det till lärarinnans förvåning. När militärerna hade kommit över sin blygsel gick inlärningen i raketfart och när kurserna var slut kunde de vuxna föra sig långt bättre på engelska än barnen. Om det nu är så, filosoferade lärarinnan, att hjärnan skrumpnar med åldern så kompenseras det handikappet med råge av den livserfarenhet och andra kunskaper som de vuxna besitter.

BILD: Amerikanska damer spelar bridge, 1930-talet.