OPINION Enligt TT har det sedan valet 2018 i 23 kommuner lagts motioner om någon sorts slöjförbud. I sex fall har frågan avgjorts. I ett av dessa, Skurup, godkändes motionen. Skurups beslut fattades i mitten av december förra året men tycks ännu inte ha implementerats. I stället har det blivit protester från exempelvis Skolinspektionen och en rektor i kommunen. Samtidigt har antalet slöjbärande elever i Skurups skolor ökat markant.

Det här är ingen struntsak eftersom det troligen inte kommer att gå över av sig själv. I takt med att andelen muslimer växer i Sverige så kommer slöjproblemet, om det är ett problem, att öka. Därför gäller det att bestämma sig för om problemet finns och i så fall vari det består.

I samband med beslutet i Skurups kommun skrev ett antal sverigedemokrater så här på Facebook:

Budskapet med denna bifallna motion som är en fråga som handlar om långt mycket mer än valet av kläder, det är en fråga som handlar om jämställdhet och vilka värderingar vi bör ha i Skurups kommun och i Skurup kommuns skolor. Här är det jämställdhet som gäller!

Slöjförbudet skulle alltså i grunden vara en kvinnofråga. Huvuddukarna av olika sorter representerar enligt detta tänkande en sorts kvinnoförtryck och bör förbjudas i de muslimska skolflickornas intresse.

Jag tror att det resonemanget är en återvändsgränd. Det finns inte tillräckligt med muslimska kvinnor som hatar sina hucklen för att argumentationen ska kunna vinna allmänt gehör, i varje fall inte bland muslimer. Dessutom är tankegången skenhelig. I grunden handlar denna konflikt inte alls om kvinnors jämställdhet utan om en kulturkamp som djupast rör våra plånböcker.

Frånsett en liten grupp mångkulturellt orienterade aktivister med säte i det välfärdsindustriella komplexet – plus övriga kvinnor under trettio år; se Gunnar Sandelins redogörelse – är det nog rätt få svenskar, skulle jag förmoda, som inte känner en viss oro och ett visst obehag inför det ökande antalet migranter, särskilt muslimer, i vårt land. Motviljan mot slöjorna blir genom den konstruerade feministiska vinklingen ett till hälften socialt accepterat sätt att uttrycka en gnagande oro över utvecklingen i landet. Ett slöjförbud låter oss låtsas att det är bristen på jämställdhet som bekymrar när det egentligen är hotet från en främmande kultur.

Det är hederligare och mer löftesrikt att ta tjuren vid hornen och fråga oss varför vi – jag i alla fall om än inte du – ängslas över en eskalering av konflikten mellan muslimer som alltid varit vana att dominera kulturellt och svenskar som också alltid varit vana att dominera kulturellt. Att det blir en upptrappning tror jag är oundvikligt. Se på Skurup. Muslimerna uppfattar slöjförbudet som en fientlig handling vilket går att förstå. Då stegrar de konflikten genom att sätta slöjor på ännu fler flickor. Hur kommunen ska ordna detta vet jag inte. Men även om just denna kulturella skärmytsling får en fredlig upplösning så kommer andra motsvarande exempel på kulturmotsättningar att öka framöver.

Varför gillar inte svenskarna tanken att en utländsk kultur ska invadera och så småningom kanske dominera över oss? Det har faktiskt skett en gång tidigare under min livstid och ingen har protesterat utan tvärtom jublat. Det var när Sverige efter andra världskriget entusiastiskt underkastade sig den amerikanska kulturimperialismen. (Imperialism behöver alltså inte vara något dåligt, det bör vi ha lärt oss av våra egna erfarenheter. Jag blev själv tidigt en hänförd anhängare av nästan allt amerikanskt.)

Det kan diskuteras om det amerikanska kulturella inflytandet inte lett till en större omvandling av Sverige – filmer, kläder, språk, livsstil, matvanor, internet, stadsbyggnad och så vidare – än vad någon möjlig muslimsk påverkan skulle kunna åstadkomma. Med detta menar jag inte att oron för muslimskt inflytande skulle vara obefogad, bara att vi måste gräva djupare för att förstå. Den ena sortens imperialism välkomnar vi, den andra värjer vi oss mot. Varför det?

Svaret är såklart mycket enkelt och uppenbart för envar. Den amerikanska imperialismen tjänade vi på. Vi valde att ansluta oss eftersom den gjorde våra liv rikare i de flesta bemärkelser, kanske alla. Den växte ur en högre kultur än vår egen och vi hade förmånen att få hänga på.

Det blir däremot att tydligare att invandringen, framför allt från muslimska länder, inte bär med sig några jämförbara framtidslöften. Den imperialismen tjänar vi inget på. Det blev inget kompetensregn. Den kostar oss tvärtom stora pengar och allt större besvär. Den representerar inte en högre kultur än vår egen utan en lägre.

Den politiskt inkorrekta men fortfarande förbjudna insikt som långsamt börjar inträda i svenskarnas medvetande är att principen om allas lika värde inte gäller kulturer (och troligen inte något annat heller). Det finns inget stabilt fundament för de politiska ambitioner om mångkultur som fortfarande vägleder svensk politik. Den som välkomnar invasioner från lägre kulturer med samma eldiga begeistring som han öppnar sina portar för högre kulturer är besatt av skadliga förvillelser. Jag tror att en långsamt gryende folklig insikt om detta är grundorsaken till de kommunala slöjförbuden. Om det kommer folk från lägre kulturer för att bo i Sverige så ska de villigt och förväntansfullt anpassa sig till förhållandena i vårt land, det tror jag är en rimlig politisk grundattityd.