IDÉ OCH KULTUR Richard Sörman samtalar med Katerina Janouch angående hennes nyutkomna spänningsroman ”Blodsådd”. Som i de flesta deckare handlar det om att hitta mönster och förklaringar bakom något till synes obegripligt. Enligt Katerina Janouch var det inte svårt att hitta material till en roman där människor i ett samtida Sverige försöker hantera och förstå en plötsligt uppdykande brottslighet. Men det handlar inte bara om att förstå utan också om att göra motstånd och inte minst om att finna sig tillrätta i en tillvaro där tryggheten inte längre kan tas för given.

Katerina Janouch har i dagarna kommit ut med en ny roman: ”Blodsådd”. När jag frågar Katerina om hon vill låta sig intervjuas angående boken svarar hon ja, men hon betonar att Blodsådd är en spänningsroman och inte en debattbok. Det är fiction hon har skrivit, skönlitteratur, inte fakta eller politik.

Blodsådd är den första delen av en planerad trilogi och utspelar sig i ett samtida Stockholm. Det handlar om en kvinnlig journalist som på grund av ett övergrepp hon själv blir utsatt för reviderar sin syn på samhällsutvecklingen och dessutom tvingas skapa nya kanaler för att nå ut med sitt arbete. Det självbiografiska perspektivet finns där. Sedan Katerina Janouch kom ut som immigrationskritiker och därmed förlorade sina plattformar i både mainstream-media och förlagsvärlden har hon tvingats starta eget internetmagasin (Katerina Magasin) och eget bokförlag (Palm Publishing). På sitt förlag har hon bland annat gett ut två debattböcker där hon ger sin bild av hur Sverige påverkats av den omfattande immigrationen: ”Bilden av Sverige” (2018) och ”Bilden av verkligheten” (2019).

Blodsådd är verkligen en spänningsroman som föder läslust och som har ett eget värde som drama eller berättelse. Men när jag läser boken känner jag igen många av de teman Katerina tar upp i sitt opinionsbildningsarbete och det är det jag vill prata med henne om. Det handlar bland annat om hur människor i Sverige tvingas revidera sin syn på omvärlden. Jag börjar därför med att fråga Katerina om inte det här med de konkurrerande bilderna av hur samhällsutvecklingen ser ut inte har stått i centrum av hennes engagemang och arbete de senaste åren.

– Jo det stämmer. Men det är inte bara mitt arbete som berör den här problematiken utan det är verkligen en röd tråd som går genom det mesta som diskuteras i Sverige. Från mitt perspektiv ser jag att man försöker blanda ihop korten. Man kallar fakta för känslor och känslor för fakta. Och det är uppenbart att många diskussioner handlar om vem som har rätt och vad man har rätt att säga. Jag tyckte det skulle passa bra att få in det här temat i en deckare eftersom deckare också brukar handla just om att få ihop bitar och ledtrådar till en helhetsbild där allt hamnar på sin rätta plats. Det är intressant psykologiskt att människor i Sverige kan uppleva en verklighet på två så helt olika sätt.

Kan man säga att du under de senaste åren har kämpat för att få acceptans för din bild?

– Jag har slagits för att man ska skildra samhällsutvecklingen på ett sanningsenligt sätt eftersom jag anser att man inte gör det. Och det är symptomatiskt för stater som är totalitära eller som åtminstone har problem med demokratin att man försöker tillrättalägga fakta för att det ska passa politiska syften, vilket jag anser att man har gjort i Sverige.

Jag tycker det framgår bra i din bok hur smärtsamt det kan vara för oss svenskar i dag att byta perspektiv. Media och politiker säger en sak samtidigt som man själv kanske upplever något helt annat. Då är det lätt att börja tvivla på sitt omdöme och sina sinnen.

– Det är det som är så intressant. Får man människor att tvivla på sina sinnen lyckas man också destabilisera dem och göra dem osäkra. Anledningen till att jag tog med det här ämnet är också att vi ser att man attackerar offren i Sverige när de påpekar att Sverige känns otryggt eller när de berättar om saker de varit med om. För många människor blir det verkligen så att man får börja lägga pussel igen för att få ihop en bild av Sverige som är en annan bild än den vi haft förut och som media fortfarande förmedlar. En person i boken blir utsatt för ett övergrepp, men hon blir sedan också attackerad för att ha gått ut offentligt och berättat vad som hänt. Som om hon skulle ha gjort något fel, eller inte varit sanningsenlig när hon berättade vad hon blivit utsatt för.

Ett originellt och kanske nyskapande drag i boken är att du lägger in så många okommenterade nyhetsinslag som inte direkt berör bokens centrala handling.

– Det ska fungera som en bakgrund till det som händer i boken. Det är ju så vi lever idag. Vi hör och ser nyheter hela tiden. Det finns med oss på mobil, dator, radio, teve. Och det våld som det ofta handlar om kommer närmare och närmare på så vis att det inte längre bara är no go-zonerna som berörs. Bomber smäller på Östermalm och ungdomar rånas i Täby. Jag tar med en avrättning på ICA som skedde i Djursholm. Det blir en intressant ram, eller fond för berättelsen. Det finns inga svenska författare som skriver om det här idag. Det är som en vit fläck i den svenska litteraturen. Jag tycker det är självklart att författare måste våga skildra det som sker. Det har alltid fungerat i Sverige för författare att beskriva sin samtid. Arbetarförfattarna gjorde det. Men nu är det locket på, nu ska vi inte prata om det som är svårt och angeläget. Eller också vet författarna inte vad de ska skriva. De är väl lika förvirrade som alla andra. Alla de händelser jag tar med som nyheter är verkliga. Jag har gjort om detaljer, men allt är hämtat ur verkligheten.

Så det var inte svårt att hitta material till boken?

– Nej verkligen inte. Tvärtom. Jag tog bort en hel del. Det blev för mycket annars.

En sak som slog mig när jag läste är att texten uttrycker en förståelse för alla de personer som figurerar i boken, även för dem som man kan anta att du själv inte sympatiserar med. Det förekommer till exempel en flyktingaktivist och du beskriver ganska ingående de motiv som får henne att upplåta sitt hem för tre afghanska unga män. Det är inte svart och vitt i boken.

– Det är aldrig svart och vitt i mina böcker. Man måste försöka skapa förståelse för alla personer i en berättelse. Jag vill att man ska förstå den här flyktingaktivisten, hur hon tänker, vad hon kommer ifrån. Hon är en produkt av ett folkhems-Sverige där saker har varit bra och där vi fått lära oss att vi ska dela med oss. Det är vad hon har lärt sig. Hon tror att hon gör gott, men det blir så fel.

En sak som växer fram i boken efter hand är det budskap du förmedlar om motstånd och handling. Man behöver inte acceptera offerskapet.

– Det är en bok som handlar om revansch. Jag vill se ett uppvaknande i Sverige. Jag vill se att människor tar ett eget ansvar för sina liv och att de försöker göra något positivt även om det kan se mörkt ut. Det är klart att jag i någon mening ser mig själv i huvudpersonen. Jag vill att hon ska framstå som en budbärare, som någon som vänder en motgång till en vilja till kamp och upprättelse. Jag tycker inte att man ska anpassa sig, pudla eller lägga sig platt när man trycks ned av etablissemanget. Man ska tro på den bild man själv ser framför sig, man ska lita på sina sinnen, man ska lita på det man känner. Vi är ju tillbaka till det där du frågade om först: vikten av att våga tro på vad man ser med sina egna ögon, och vikten av att slåss för den tolkning man gör.

Men det är kanske mer än så. För det verkar också handla om att man i motståndet plötsligt kan känna sig levande. Vem hade trott för tio år sedan att vi skulle få ägna oss åt att slåss för vårt land? Men så är man där och då märker man att kampen ger en mening, att den skapar något nytt.

– Det här är som sagt en deckare, en spänningsroman som handlar om revansch, om en underdog som bestämmer sig för att göra motstånd. Människor älskar historier om underdogs eftersom de inspirerar. Alla tycker väl det är inspirerande att läsa om människor som drabbats av svårigheter men som hämtar styrka ur det. För mig är det hoppingivande att man kan resa sig. Men inte bara resa sig utan dessutom aktivt söka en större livskvalitet i sökandet efter rättvisa, eller i sökandet efter revansch. Huvudpersonen nöjer sig inte med att ha klarat sig från ett övergrepp med livet i behåll, hon går vidare.

Risken blir här naturligtvis att den politiska kampen kan framstå som ett självändamål, att någon kan säga att vi ”alarmister”, som det heter, lever för vår alarmism. Men vi hade naturligtvis föredragit att Sverige hade förblivit ungefär vad det var och att vi hade kunnat slippa att ägna oss åt det här.

– Jag tycker man kan jämföra med människor som drabbats av svåra sjukdomar. När de klarat sig igenom sina svårigheter brukar de säga att de gärna hade sluppit sjukdomen men att de ändå inte kan förneka att de lärde sig mycket av det de gick igenom. Det kan till och med vara så att livskvaliteten efteråt blev en annan. De kan säga att sjukdomen gjort dem mer ödmjuka, att de är mer tacksamma, att de förstår uppskatta allt de har mycket mer, att de värderar saker på ett annat sätt. På något vis går det att jämföra det här med vad människor som kämpar politiskt idag i Sverige upplever. När något riskerar tas ifrån dig uppskattar du det mycket mer. Och allt får på något sätt en annan nerv. Alla skulle väl vilja ha en tillvaro som är friktionsfri. Men hur det än är så danas vi av våra motgångar, vi tvingas bli starka. Vi tvingas skärpa till oss och visa vad vi går för helt enkelt.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur