OPINION Den 27-30 januari samlades folk från femton europeiska länder till ett möte i Malmö om migrationen. Mötet är en del av programmet ”En värld av grannar – Interreligiös praktik för fred”, som ärkebiskop Antje Jackelén tagit initiativ till. Flera av organisationer på mötet hade kopplingar till Muslimska Brödraskapet, något Johan Westerholm skrivit om på Ledarsidorna.

Det är inte första gången Antje Jackeléns kyrka gullar med islamister. Hur kommer det sig? En kyrka, tänker jag, ska förkunna kristendomen. Och en moské ska förkunna islam. Och så är det på de flesta ställen i världen. Men i västvärlden har vissa kyrkor tagit på sig att hjälpa islam. Det kanske finns någon moské som hjälper kristendomen. Jag känner inte till någon.

Svenska kyrkan har till och med tagit på sig att förklara vad ”riktig islam” är för något. I en artikel i Dagens Nyheter den 28 juli 2016 skriver till exempel Eva Brunne, biskop i Stockholm: ”Ingen enda religion har våld som en lärosats”.

Islam betyder fred, vill biskopen säga. Typ.

Men jihad, det heliga kriget för att utbreda islam, är en del av islams lära.

Brunne skrev artikeln strax efter att en präst i Frankrike blivit slaktad av jihadister. Händelsen gjorde henne orolig för att fler skulle börja ogilla islam.

Läs min replik här

Hur kommer det sig att vissa kyrkor vill göra muslimernas jobb åt dem? Jag tror inte att detta är ett kyrkoproblem eller ens ett kristet problem. För tittar man på kyrkor i till exempel Afrika och Mellanöstern så finns inte detta problem.

När jag bodde i Kenya upplevde jag stor konkurrens mellan kristna och muslimer. Kyrkorna kallade till tron på Jesus och moskéerna kallade till tron att Allah är en och Muhammed Hans profet.

Problemet är västerländskt. Det är, tror jag, ett av flera uttryck för oikofobin, föraktet för det egna som den engelska filosofen Roger Scruton pratade om. Denna oikofobi finns inom politiken, inom media, inom utbildningsväsendet, inom kulturen – och inom kyrkan. Vad beror den på? Det finns många orsaker. Jag tror att man delvis kan se oikofobin som en slags välfärdssjukdom.

När man har det för bra söker man problem för att livet ska kännas meningsfullt. Själv har man inte så många problem så man börjar ta sig an andras. Det har mindre betydelse om det är kyrktanter som ska ta hand om muslimer eller batikhäxor som ska ta hand om så kallade ”skäggbarn”.

Om du som imam tror att Koranen ska tolkas bokstavligt är du välkommen att predika i Svenska kyrkan. Men om du är kristen fundamentalist får du inte vara med. Då är du mörkerman.

I moskéerna jag varit i är det tvärtom – ju starkare tro du har på Koranen och ju strängare du är i din tro, desto större respekt åtnjuter du. Där finns ingen oikofobi.

Själv tror jag inte att något övernaturligt väsen har inspirerat vare sig Bibeln eller Koranen.

Men jag minns när jag var muslim. I Uppsalamoskén tog man emot studiebesök. Flickorna fick ta på sig kappor för att täcka sitt hår och sina kroppar. De såg ut ungefär som regnkappor med huvor. De kände sig förmodligen inte bekväma med situationen, men eftersom studiebesöket skedde i skolans regi som var man mer eller mindre tvungen.

De provisoriska hijaberna var indirekt sanktionerade av skolan. Om flickorna hade vägrat hade de kunnat uppfattas som ”islamofobiska” eller till och med rasistiska. Men om du går på studiebesök i en kyrka och inte vill delta i troshandlingar som du inte kan stå för, så är du inte ”kristofob”.

Jag bevittnade också situationer som gränsar till kränkningar. Icke-muslimska studiebesökare, ofta flickor klädda i hijabkappor, uppmanades att höja sitt högra pekfinger och uttala den islamiska trosbekännelsen om att Gud är en och Muhammed är hans profet. Och de gjorde det. Jag såg att någon tog bilder. Kanske användes bilderna i propagandasyfte? Se här hur svenskarna konverterar till islam! Jag tänka mig att sådana bilder kan hjälpa dem som vill samla pengar till sina missionsprojekt.

Muslimerna som jag kände i moskén hade aldrig själva gått med på att uttala den kristna trosbekännelsen för att vara artiga, passa in eller för att inte göra någon ledsen. Det kan man ge dem: de är principfasta.

En gång under min muslimska tid var vi några som hade samlats i Missionskyrkan i Uppsala. Jag tror att det var i något dialogsammanhang. När det var dags att be blev vi erbjudna ett rum i kyrkan. På väggen satt ett krucifix. En av muslimerna täckte över det min sin jacka. Täckte över det anstötliga.

De kristna värdarna accepterade detta, att deras symbol skulle täckas över. I moskén däremot hade man aldrig accepterat att skriften ”Muhammed är Guds profet” täcktes över för att kristna skulle kunna använda lokalen för att be till Jesus. De hade inte fått be till Jesus där överhuvudtaget.

I väst finns en utbredd föreställning av ”islamofobin” som ett bekymmer, särskilt bland medie- och kulturfolk. Den svenska regeringen delar ut våra skattepengar till skumma organisationer i syfte att motverka denna ”islamofobi”. Men ingen får skattepengar för att motverka ”kristofobi”.

När jag var muslim hann jag knappt med alla inbjudningar till olika svenskkyrkliga möten och konferenser där jag förväntades säga bra saker om islam. Efter att jag lämnade islam och blev kritisk har inbjudningarna blivit färre. Faktiskt noll.

I mångkulturen tycks det som att den västerländska kulturen alltid är förloraren. Det är den som ska maka på sig. De andra ska visas respekt. Man har tappat tron, hoppet och kärleken till väst.

Men tittar man på hur migrationsströmmarna går så är det från islamvärlden till västvärlden. Vi måste ha gjort någonting bättre. Den oikofobiska depression som många västerlänningar verkar lida av kan botas genom att vi börjar prata mer om hur bra den västerländska civilisationen är.

Svenska kyrkan mår inte bra. Inte för att den är en kyrka – det finns kyrkor i världen som saknar dessa problem – utan för att den är svensk och västerländsk och därmed blivit smittad av den sjuka som hemsökt hela västvärlden: oikofobin.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)