ANDERS LEION: Äventyr i vardagen

Jag håller på att fundera över mitt liv inför den obönhörliga avfärden (om något år eller om något årtionde). Jag tänkte tillbaka på skoltiden och skrev följande:

Det händer att strömmen långt nere i minnets mörka vatten för fram och upp till ytan inte bara oväntade, utan också oönskade, obehagliga minnen.

En höstdag med klar luft står jag på skoltrappan tillsammans med ett par klasskamrater. Solen står lågt. Det är svårt att se i motljuset men en späd gestalt avtecknar sig och kommer närmare.

Det är vår nya klasskamrat. Han har varit i skolan bara ett par veckor. Jag har svårt för honom. Han är inte stöddig eller hävdar sig på något annat sätt. Tvärtom, han är försiktig, undanglidande. Jag har svårt för honom. Han är så smutsig att hans hud ärr gråaktig och skorvig. Han luktar unken källare.

Någonstans ifrån kommer en häftig önskan att bli kvitt honom. Jag tänker ge mig av, men stannar upp mitt i första steget. Varför skall jag behöva avlägsna mig? Rättare, rimligare vore väl att han höll sig på sin kant? Jag sätter ned foten, vänder mig om mot honom och säger, och jag försöker vara lugn: ”Vad vill du då…”

Jag hinner inte längre, och han behöver inte svara. De två andra klasskamraterna drar iväg med honom. En av dem håller en arm beskyddande om hans axel. Den andra sneglar lite ängsligt mot mig; Vad såg de i mitt ansikte och hörde de i min röst?

Minnet gör mig fortfarande betänksam. Kanske borde jag skämmas över minnet? Lät jag mig övermannas av en primitiv motvilja som kunnat leda till våld? Minnet har ju också varit väl undanstoppat. Men jag är mest undrande. Jag överfölls av känslan av motvilja och, faktiskt, vämjelse.

Jag, och många med mig, har svårt för muslimer. Kan en del av motviljan vara en sådan förlängda-märgen-reaktion som jag beskrivit ovan? De luktar väl inte annorlunda, vad jag vet, men vissa av dem anstränger sig ju för att se annorlunda ut. De är helt enkelt för olika för oss? I så fall bör man väl tänka sig för?

När jag skrivit stycket gav jag mig iväg för att få öronen renspolade från vaxproppar. Det misslyckades. Sedan handlade jag lite vardagligheter och åkte hem. Alltihop tog väl en timme.

Efter en kvart ringde en man som hittat min plånbok. Jag bor på Sandhamnsgatan. Han höll till på Grev Turegatan. Efter en ytterligare kvart var jag hos honom och fick min plånbok. Han, en invandrare, vägrade att ta emot hittelön.

Apropå det jag skrev i ”Vad har hänt med det här landet?”

BILD: Gärdet i Stockholm, 1950-tal.

Anders Leion