IDÉ OCH KULTUR Så länge Socialdemokraterna hade monopol på arbetarnas röster talades det tyst om arbetarklassens konservatism. Nu är läget ett annat. Vi har fått ett socialkonservativt parti som talar om gemenskap och solidaritet, men också om nationalism och tradition. Den bildade medelklassen ser arbetarnas konservatism som ett resultat av deras rädsla: när världen förändras flyr resurssvaga människor till det gamla och trygga. Men är det inte ett faktum att de förändringsskeptiska arbetarna har fått rätt i en hel del?

Sverigedemokraternas inträde på den politiska scenen har fått många att yrvaket upptäcka att det finns en konservativ arbetarklass. Socialdemokraterna hade fått oss att tro att arbetare alltid är radikala. De konservativa fanns inom den gamla ”överheten”, den som hade allt att tjäna på att klassamhället bestod. Arbetarna däremot ville förändra, de ville reformera, de trodde mer på barnbidrag än på barnatro. Men så enkelt var det alltså inte.

Det finns en konservativ arbetarklass. Det finns konservativa arbetare. Men var höll de hus innan SD dök upp? Inom socialdemokratin förstås.

Widar Andersson på Folkbladet är nog den ende idag från S som öppet önskar sig tillbaka till en konservativ socialdemokrati. Han skrev i veckan en artikel med anledning av den paneldiskussion om konservatismens återkomst som den liberala tankesmedjan Timbro hade anordnat. Svensk borgerlighet håller just nu på att återupptäcka konservatismen, men det sker inte smärtfritt eftersom det är SD som orkestrerar konservatismens återkomst och eftersom borgerlighetens förhållande till konservatismen därmed också blir en fråga om dess förhållande till SD. Widar Anderssons önskan var att Socialdemokraterna också hoppar på tåget. Socialdemokraterna var nämligen en gång, menar Widar, ett parti som stod för ansvar, kompromisser och varsam reformpolitik. ”Jag hoppas att S ska blanda sig i det konservativa igen”, skriver han, och tillägger: ”vad kan vara viktigare just nu än att nyskapa och nyforma trygghetens, gemenskapens och tillitens förflutna anda?”

Det är just de här sakerna som brukar nämnas när man kommer in på ämnet den konservativa arbetarklassen. Även arbetare kan uppskatta trygghet, ordning och sunt förnuft. Vad man inte säger så ofta, men vad vi kan tillägga här, är att arbetare också kan uppskatta traditioner, könsroller, kyrkan och kungahuset. Och framför allt kan även arbetare uppskatta nationen i dess roll av garant för att vi alla får leva våra liv ungefär som vi vill i ett land där vi känner oss hemma och som vi kan kalla vårt.

Men så har vi det här med föraktet mot den folkliga konservatismen. När arbetare – eller ännu värre: sjukpensionärer och bidragstagare – uttrycker sin tillgivenhet till nation och tradition brukar bildade medelklassmänniskor tala om ”samhällets förlorare”. Det är för att de inte följer med i utvecklingen, för att de blir efter som låginkomsttagare och människor på landsbygden vill hålla fast vid det gamla. Jag förnekar inte att det kan ligga något i det. Men det betyder heller inte att de nödvändigtvis alltid har fel.

Men hur är det egentligen? Hade det varit så fel om vi hade lyssnat på alla de människor ur arbetarklassen som tidigt uttryckte en stark skepsis mot den omfattande invandringen? Hade det varit så fel om vi hade lyssnat på dem som lite klumpigt tyckte att måste vara ordning och reda i skolan? Hade det varit så fel om vi hade lyssnat på dem som tyckte att en karl ska var en karl och en kvinna en kvinna? Och hade det varit så fel om vi hade lyssnat på alla dem som nästan på tomgång upprepade att det bara blev fler och fler ”byråkrater” (vart tog det ordet vägen) i arbetslivet som kostar pengar men inte gör någon nytta? Är det inte sant att har haft en för omfattande immigration? Är det inte sant att det saknas auktoritet och arbetsro i skolan? Är det inte sant att könsrollernas minskade betydelse blivit en källa till förvirring och onödigt lidande? Och är det inte sant att vi tynger ned svenskt arbetsliv med en metaverksamhet som kostar mer än den smakar?

Jag vill inte falla in i de simplaste formerna av gnällpopulism här. Men jag vill ändå få det sagt att många av de klagomål över samhällets allmänna förfall jag under åren har hört från outbildade arbetare och låginkomsttagare börjar kännas mer och mer relevanta.

Men det handlar också om annat. I samband med att euron infördes i EMU-området runt millennieskiftet sa min pappa – som hade gått sex år i skolan och var kommunalarbetare – att han tyckte det var synd på alla gamla fina valutor som försvann. Skulle det inte finnas några franska francs längre? Inga italienska lire eller spanska pesetas? Var inte de här valutorna en del av de här ländernas själ? Jag hade aldrig tänkt på det. Det var väl bra, hade jag tänkt, att de europeiska folken skulle ha en gemensam valuta. Men plötsligt framstod allt i en helt annan dager. Jag hade stor respekt för min pappas känsla för tradition, litteratur och konst. Jag visste att han uppskattade det finstilta i livet. Så plötsligt fick det här med införandet av euron en helt annan betydelse. Vad höll de på med egentligen? Skulle de ge upp sina nationella valutor för något så själlöst som euron?

Även människor med arbetarbakgrund kan se andra värden i livet än de rent ekonomiska. Även människor med arbetarbakgrund kan uppfatta historiens närvaro i nuet. Även outbildade människor kan uppfatta det subtila och det sublima. Den materialistiska vänsterns misstag är att tro att arbetare bara lever på bröd och skådespel. Så är det inte. Alla människor behöver en identitet, ett språk, en gemenskap, en koppling mellan dåtid och framtid. Och det kan till och med vara så att de som inte har så mycket annat behöver sin identitet och sina sammanhang mycket mer. Äger man tjugo miljoner spelar det kanske ingen större roll om pengarna räknas i kronor eller euro. Men har man en liten myntsamling och en stor kärlek till kultur och historia kan det där med valutor få en annan betydelse. Och det behöver inte vara något fel med det.

Så kommer socialdemokratin hitta tillbaka till sin konservativa ådra? Kanske till viss del om det sker under tvång. Frågan är om det räcker. Och frågan är framför allt om de nya generationer socialdemokrater som nu kommer fram genom SSU är så intresserade.

BILD: Mottot ”In God we trust” har förekommit på amerikanska mynt sedan 1862.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur