BITTE ASSARMO: Hot och våld på akuten – en ren svennefråga

OPINION För en tid sedan blev jag tvungen att uppsöka akutmottagningen. Det händer ibland, eftersom jag har en astma som ibland kan vara svårbehandlad, men det är en enkel procedur eftersom den svenska sjukvården (i alla fall enligt min erfarenhet) ibland är väldigt effektiv. Har man tryck över bröstet, eller svår andnöd, behöver man bara gå rakt fram till receptionen och så blir man insläppt direkt. Jag har alltså inga klagomål när det gäller den akutvård jag själv fått ta del av.

Vad som däremot har stört mig de sista åren är de plakat som numera sitter uppsatta på akutmottagningarna. Jag använder plural här, för det är rimligt att anta att det inte gäller bara just det sjukhus dit jag brukar åka. På ren svenska – men inte på något annat språk – klargörs att hot och våld är förbjudet och medför polisanmälan, samt att endast två anhöriga får följa med in i behandlingsrummet.

Enbart på svenska, alltså. Men om det nu vore så att det här vore ett problem som endast svenskspråkiga sjukhusbesökare behöver informeras om, varför har då inte de här skyltarna alltid suttit där?

Jag kan nästan höra rikskriminologen Jerzy Sarnecki mässa med hypnotisk stämma: Det har de. De har alltid suttit där. Alltid. Lite som bartendern i The Shining, ni vet, när han med sitt sluga leende försöker få Jack Torrance att tro att Overlook alltid varit hans hemvist. Fast jag är ju inte född igår. Och jag har besökt akutmottagningar då och då under hela mitt liv. Så jag är inte lika lättlurad som Jack Torrance. Så nej. De där skyltarna har inte alltid suttit där. Så varför sitter de då där nu?

På förekommen anledning, förstås. Larmen om det ökande våldet mot vårdpersonal duggar tätt och våldet har ökat konstant sedan 1990-talet.

Man skulle ju kunna tro att den ökande andelen klangrupperingar, som skapar sina egna parallellsamhällen och ställer till problem i varenda del av samhället, har en del med saken att göra för vem tar med sig halva släkten till akuten? Inte den gängse svennen i alla fall. Så varför står då bara informationen på svenska? Av Sveriges skenande tolkkostnader att döma är det alltfler i vårt land som inte kan vare sig läsa eller förstå svenska.

Varför står då inte informationen om nolltolerans mot våld på andra språk? Allting annat finns ju, i alla fall på mitt sjukhus, på flera språk: info om rättigheter, om möjligheter, om tolkhjälp och så vidare. Så varför vill man inte informera icke-svenskspråkiga om skyldigheterna?

Det finns två tänkbara svar på den frågan. Antingen är det helt enkelt svennarna som plötsligt lagt av med den tidigare så lugna och fridsamma attityden som förr iakttogs på sjukhusen och blivit våldsamma och hotfulla. De har dessutom börjat släpa med sig både moster Anna och farbror Hilding och alla kusinerna till akuten.

Eller så är det helt enkelt så att det anses stigmatiserande att sätta upp ett plakat av den här typen på invandrade språk. Om det till exempel skulle stå på somaliska att hot och våld beivras – hur lång tid skulle det då dröja innan någon värdegrundscertifierad mediehjälte började storma på twitter för att ”somalier pekas ut”? Inte länge. Twitterstormen skulle följas av en drös snyfthistorier i DN och SVT och andra regimtrogna medier, där kränkta utlandsfödda skulle få älta den enorma förolämpning det innebär att behöva läsa såna plakat på sitt modersmål, och som kronan på verket skulle Peter Wolodarski förorättat kunna knyta an till Hitlertyskland på 1930-talet eller Trumps ondska.

Jag vet vilket svar jag tror är rimligast. Däremot har jag inte bestämt mig för om jag ska skratta eller gråta åt att invandrare får information på sitt modersmål om rättigheter – men inte om skyldigheter.

Bitte Assarmo