BITTE ASSARMO: Feministernas nedvärderande av mammarollen är förödande

OPINION När jag hade småbarn var jag omgiven av småbarnsmammor som inte kunde kunde prata om annat än hur mycket de längtade efter att gå på krogen, tjejfester eller annat som inte involverade barnen. Det var så tråååkigt att inte ha någon vuxen att prata med på hela daaagarna, hette det – trots att de jämt och ständigt umgicks och fikade och pratade så det stod härliga till. Det var helt enkelt det barnfria livet som hägrade.

Själv var jag en hopplös tråkmåns, för jag trivdes faktiskt med att vara hemma och ”bara” vara mamma. Jag tyckte det var mysigt att helt och hållet få gå upp i mammarollen, med långkok och brödbak och träklossar och lego, och krogen var nog det sista jag tänkte på.

Nu ska jag inte vara alltför präktig, för jag är fullt medveten om att det inte är helt lätt att ställa om sig från ett hektiskt singelliv till ett liv som mamma, särskilt inte om man är väldigt ung. Själv hade jag fyllt tjugosex, och kände mig rätt klar med festandet. Från folkparksbesök till punksvängen och vidare till Stockholms krogliv som för en småstadstjej framstod som en stor, glittrig brunn att ösa ur. Så jo, jag kände mig rätt mätt på det livet och helt redo att ta mammarollen på allvar, utan att ständigt längta efter barnvakt.

Samtidigt upplevde jag redan då att det fanns något stressat över det där ständiga tjatet om hur tråååkigt det var att vara hemma med knodden. Som om det var ett outtalat krav från omvärlden – som om det liksom förväntades av en ung mamma att hon skulle längta bort från make och barn, bort från hemmet, ut till vad som än fanns därute, vad som helst som inte var hemmets vrå. För redan då, i slutet av 1980-talet, hade budskapet om ”kvinnofällan” blivit norm i samhället. Och som småbarnsmamma, och särskilt som ung sådan, är det inte alltid så lätt att värja sig mot den massiva propagandan mot familjen och de traditionella värderingarna.

Vad är då kvinnofällan? Tja, i korthet kan man säga att allt som innebär ett uns av traditionell kvinnlighet – moderskap, äktenskap, hemmakvällar med familjen – utgör en fälla, om Schymanfeministerna (som egentligen inte alls är feminister utan egentligen mer ett slags kvinnohatare) får säga sin mening. Att vara mamma är inte värt ett vitten i deras ögon, och det genomsyrar hela samhället sedan decennier tillbaks.

Själv påstår jag istället att den verkliga kvinnofällan är den naiva tron på att män och kvinnor är exakt likadana, och att man som kvinna blir frigjord och lycklig bara man inte låter barnen spela en alltför stor roll i ens liv. Jag tror nämligen att det ligger väldigt djupt i kvinnans natur att gå in i mammarollen och faktiskt vara nära sina barn när de är små, både andligen och kroppsligen.

Jag minns fortfarande tiden som småbarnsmamma med både värme och glädje. Dagarna med legobyggen, pussel och brädspel. Sommarutflykterna med picknickkorg – ibland till lekparken nästgårds, ibland till Skansen, ofta till något av havsbaden. Pulkaåkning på Högdalstoppen, med varm choklad i termos. Kvällarna då det tog evigheter att få honom att somna och jag satt som på nålar för att jag ville se Arkiv X som började klockan 22. Helgerna då jag ville ha sovmorgon men väcktes klockan sex av ett litet vinterny med pigga ögon och ett stort leende.

Det var en tid som aldrig någonsin kommer tillbaka och jag är otroligt tacksam att jag tillät mig att strunta i Schymanfeministernas gapiga trams så att jag kunde njuta helhjärtat av de där åren.

Jag är dessutom tillräckligt konservativ för att vara helt bekväm med de traditionella könsrollerna. Jag kände mig inte det minsta förtryckt av att vara den som var föräldraledig – tvärtom. Hade staten lagt sig i och börjat detaljstyra mitt och min makes beslut om hur vi skulle ta hand om vår son hade jag däremot blivit både kränkt och förbannad.

Feministernas nedvärderande av mammarollen är förödande för både kvinnor och barn – ja, för hela samhället. För hur ska kvinnor, som matas med att mammarollen är en kvinnofälla, kunna fostra sina barn till självständiga individer med gott självförtroende och god självkänsla?

BILD: Rida ranka. Målning av Albert Edelfelt (1877).

Bitte Assarmo