IDÉ OCH KULTUR Många funderar över varför män överger den kvalificerade arbetsmarknaden. Läkare, jurister och politiker är allt oftare kvinnor och inte män. Kanske är det så att män alltid har sökt sig bort från den kvinnliga sfär som utgjort tillvarons centrum: kvinnor var inne, män var ute; kvinnor var hemma, män var borta. När kvinnor nu hittat ut i offentligheten tenderar män att överge den också. Det positiva är att de därmed tvingas grunda något nytt.

Det ett välkänt faktum att svenska kvinnor tar över allt fler områden av den kvalificerade arbetsmarknaden. Och tendensen verkar inte avta. SVT-nyheter kunde häromdagen presentera siffror från vårterminens kurser på universitet och högskolor. Enligt dessa är kvinnor i majoritet bland de antagna på hela 37 av de 40 mest populära högskoleprogrammen. Och av det totala antalet sökande var 64 procent kvinnor och 33 procent män (tre procent var tydligen något annat). Kvinnor har stått för 61-64 procent av antalet sökande sedan 2008. Och sedan så länge tillbaka som till 1977 har kvinnor var i majoritet bland de examinerade. Orsaker som nämns i SVT-nyheters artikel är att unga kvinnor i allmänhet är mer studiemotiverade än unga män (vilket verkar uppenbart) och att de rent konkret har bättre gymnasiebetyg.

Vad beror det här på? Jag har länge tänkt att det handlar om att skolan och universiteten har blivit kvinnliga miljöer som premierar kvinnliga värderingar och kvinnliga arbetssätt. När jag själv var verksam som lärare inom den svenska universitetsvärlden hade jag svårt för många kollegors tendens att alltid vilja komplicera allting och låsa upp studenterna vid inlämningar, deluppgifter, hemtentor och kriterier och krav på både det ena och det andra. Jag föreslog ofta att vi skulle göra saker och ting så enkelt som möjligt och låta studenterna styra själva över sina studier. Jag tror verkligen att pojkar och unga män skulle trivas bättre i ett utbildningssystem där man som elev och student får färre arbetsuppgifter att förhålla sig till men betydligt mer frihet och ansvar.

Men det kanske också handlar om något än mer grundläggande. Det kanske handlar om hur män och kvinnor förhåller sig till varandra och framför allt om hur män alltid har förhållit sig till kvinnor.

Om vi ser på det hela som en rörelse är det uppenbart att det är kvinnorna som har kommit in på områden där män tidigare dominerat och att män då helt enkelt har gett sig av. Det handlar inte om allt eller inget utan om tendenser över tid: där det blir fler kvinnor blir det färre män. Och det har inte skett ett utbyte av platser på så vis att män har sökt sig till yrkesområden som kvinnor tidigare haft som sina. Kvinnor har sökt sig till traditionellt manliga sfärer i samhället, men män har inte sökt sig till traditionellt kvinnliga sådana (förutom att de har tagit större ansvar i hemmet).

Det är lätt att tänka att det handlar om status. Kvinnor vill få samma möjligheter till pengar och inflytande som män har haft, medan männen då inte skulle ha något intresse av att söka sig till de lågstatusjobb som kvinnor har haft. Den dimensionen finns säkert. Men det handlar kanske också om något än mer grundläggande.

Det kanske helt enkelt är så att män alltid har befunnit sig utanför en kvinnlig sfär som på olika sätt har uppfattats som tillvarons centrum. Och vi behöver inte gå tillbaka till primitivismen då vi levde i flockar och då kvinnorna kanske höll ihop tillsammans med barnen på skyddade platser medan männen bevakade gränser och var ute på jakt. Det räcker att se hur vi hade det när vi levde i traditionella kärnfamiljer med tydligt uppdelade arbetsuppgifter och då kvinnor arbetade hemma med barn och hushåll medan männen arbetade ute med jordbruk eller andra specialiserade yrkesuppgifter. Det finns så många dimensioner av det traditionella samhället som säger oss att män alltid sökt sig bort från hem och härd och därmed bort från tillvarons kvinnliga och omsorgsinriktade centrum. Kvinnan var inne, mannen var ute. Kvinnan var hemma, mannen var borta. Kvinnan stod på kajen och vinkade, mannen seglade ut på havet.

Det kanske inte är mer komplicerat än så. När kvinnor vidgar sin sfär och kommer ut i det offentliga livet söker sig männen ännu längre ut i sina ensliga tassemarker. Där kvinnan är ska mannen icke vara. Och om det innebär att han till och med får överlämna juridik och politik åt kvinnorna så får det bli så. Män har viktigare saker att ägna sig åt – tänker de själva i alla fall – än fruntimmersbestyr.

Det kan låta illavarslande med tanke på att det inte finns så många betydelsefulla sfärer i ett samhälle utanför juridiken och politiken. Men jag vet inte vad jag ska tänka. Vi kanske ska se positivt på det hela. Är det här samhället verkligen så mycket att spara på? Är vi inte på väg mot självutplåning i alla fall? Det positiva med teorin om mäns och kvinnors olika sfärer är att männen antagligen också haft till uppgift att söka nya världar och nya horisonter. Och kanske är det just det som sker idag när många män inte längre söker sig till universiteten men heller inte till de traditionella partierna eller de traditionella medierna. Det är ett faktum att såväl våra nya partier som våra nya etablissemangskritiska medier domineras av män. Det är som att de har övergett det gamla för att grunda något nytt. Och alla beskriver det ungefär på samma sätt: Den gamla världen har blivit trång. Man kan inte andas där. Alla behandlas som barn. Och det finns heller ingen plats längre för män. Ingen plats för ordning och reda eller sunt förnuft. Så varför ska män stanna kvar? Varför skulle de inte ge sig ut därifrån och skapa något nytt?

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur