OPINION En av samtidens skarpaste tänkare, enligt min mening, är engelsmannen Douglas Murray. Han har nyligen skrivit en bok som heter The Madness of Crowds. Om du inte orkar titta kan jag berätta att han attackerar PK-ismen som han anser sprider galenskap i det västerländska samhället med utgångspunkt i den vansinniga föreställningen att alla problem beror på det förtryck som vita män med rötter i ett gammalt patriarkat fortfarande utövar över samhället.

Murray, som själv är gay, säger att detta rubbade tänkande – han berättar till exempel om att han råkar ut för universitetsstudenter som säger sig inte vilja höra talas om någon sanning eftersom hela konceptet ”sanning” enligt studenterna bara är en vit, västerländsk konspiration – är en sorts religion som vi med all kraft måste utrota och det kvickt.

Jag instämmer på varje punkt utom en med det synsätt som Murray och många med honom förfäktar. Den enda punkten där jag har en avvikande uppfattning är att jag menar att vi här inte står inför ett i atmosfären fritt svävande och religiöst betonat tankeschema utan i stället att vi här betraktar den intellektuella överbyggnaden till ett helt nytt maktsystem som vuxit fram i västerlandet under de senaste kanske hundra åren och som anammat och vidareutvecklat PK-ismen till sin härskarideologi.

Det unikt nya maktsystem som etablerats i västerlandet sedan 1800-talets slut är demokratin. Begreppet demokrati är visserligen mångsidigt och sofistikerat men kan med viss förenkling kokas ned till att det handlar om att medborgarna ska rösta fram en grupp individer som på medborgarnas uppdrag ska styra respektive nation. Därmed har statskonstens evolution givit upphov till en helt ny samhällelig art, nämligen politikern.

Denna nya art upptäckte mycket snart efter demokratins genombrott att den faktiskt har avsevärd makt. När en grupp blir varse att den har makt att styra grips den instinktivt av två ambitioner – och detta gäller i alla samhällen och alla tider – nämligen dels att tillgodogöra sig en stor del av de styrda nationernas ekonomiska överskott, dels att säkra sin egen framtida överlevnad och makt.

Vi ser därför i samtliga demokratiska länder under denna period hur politikernas, det vill säga den offentliga sektorns, andel av bruttonationalprodukten fullkomligt exploderar. I Sverige steg den från kanske 10 procent före den allmänna rösträtten till uppemot halva BNP när den nya härskarklass som politikerna kom att utgöra blivit varm i kläderna. Utvecklingen följer samma utveckling i andra demokratiska länder.

Det finns en i demokratin inbyggd egenskap som skiljer den från andra maktsystem och det är just de fria valen. Till skillnad från härskarna i andra system kan de i demokratierna härskande politikerna inte skamlöst stoppa alla pengarna i fickan för att bygga sig palats och lustjakter ty om de gjorde det kunde de bli bortröstade av missnöjda medborgare. Lösningen har överallt blivit att ge en del av pengarna tillbaka till medborgarna i form av olika välfärdstjänster. Hela välfärdsstaten är därför en uppfinning av politikerväldet och en integrerad del av dess grundkonstruktion. Det är därför det inte går att ansa ett vildvuxet välfärdssystem som det svenska. Välfärdsapparaten är en del av demokratins och politikerväldets DNA.

Observera att det inte finns något i demokratin inneboende tvång att politikerna ska inrätta och vidareutveckla ett mer eller mindre vidlyftigt välfärdssystem. Teoretiskt sett kunde de ha underlåtit att utnyttja sina möjligheter att öka beskattningen av folket för att skaffa sig makt. Då hade de inte haft resurser till ett välfärdssystem. Men de europeiska politikerna ålade sig inte några sådana begränsningar vilket åtminstone delvis berott på att dessa demokratier saknat konstitutionella spärrar för ett genom politikernas ohämmade maktlystnad gradvis framtvingat pactum med de skattebetalande medborgarna. Vilken medborgare orkar stå emot en enig front av politiker som vill höja skatterna?

Den amerikanska demokratin är ett särfall inte bara på grund av att den etablerades runt ett sekel tidigare än de europeiska demokratierna (och sedermera latinamerikanska och så vidare) utan framför allt beroende på den filosofiska grunden för det amerikanska upplägget. USA uppstod genom att amerikanerna gjorde revolution mot vad de betraktade som en utländsk förtryckare, nämligen den brittiska kronan, och det viktigaste för grundlagsfäderna var att säkra sitt samhälle mot vad de betraktade som det mest näraliggande och värsta hotet mot folkstyret, nämligen att de valda ombuden, ”politikerna”, skulle ta makten och bilda ett eget härskande skikt. Därför fyllde de sin grundlag med spärranordningar mot politikerdominans och därför uppstod den för politikervälden så typiska välfärdsstaten inte först i USA utan i Europa där det saknades starka institutionella barriärer mot nästan otyglad politikermakt. Men i längden var även de amerikanska konstitutionella hindren otillräckliga. Inga bestämmelser rår på sociologiska järnlagar.

Vad gör ett härskarskikt för att säkra och skydda sin ställning när det redan tagit så mycket av det av folket producerade ekonomiska överskottet som det rimligen kan hoppas på? Det naturliga, tror jag, är att försöka staga upp sin situation genom att uppmuntra utvecklingen och spridningen av tänkesätt som på olika sätt legitimerar härskarnas position och maktutövning. År 391 lät den romerske kejsaren Theodosius införa kristendomen som statsreligion sannolikt i hopp om att det skulle bli lättare att styra ett rike där folk gemensamt antog en tro som var positiv till den världsliga makten (”Ge då kejsaren vad kejsaren tillhör”, hade Jesus sagt och Paulus fyllt på med ”Överheten bär inte svärdet förgäves utan är en Guds tjänare, en hämnare”).

Politikerväldet skiljer sig från de romerska kejsarna däri att det inte kunde hitta någon i det civila samhället färdigutvecklad ideologi – eller ”religion” om du vill – som artikulerade deras intressen tillräckligt väl för att fungera utan bearbetning. Det fanns lösa och delvis osammanhängande tanketrådar i den samtida filosofin som tycktes utvecklingsbara, till exempel postmodernismen och marxismen, men det räckte inte ensamma för att ge den nödvändiga kraften och inre sammanhållningen åt den sortens legitimerande ideologi som de olika politikerväldena sökte.

Det sa emellertid klick när man vid amerikanska universitetet började utveckla en hel serie nya intellektuella verktyg såsom genustänkande, identitetsanalyser och andra teser om hur den ena gruppen förtryckt den andra. Dessa nyuppfunna amerikanska idéer kunde med fördel läggas i en mortel tillsammans med postmodernismen och Frankfurtskolan och stötas och blötas tills man fick fram det för politikerväldets maktutövning så användbara amalgam som PK-ismen utgör. Under det senaste årtiondet har denna alltmer förfinade filosofi med uppgift att legitimera politikerväldet vunnit burskap som samhället vedertagna värdegrund.

Läran kallas ju till och med Politiskt Korrekt. Då kan man väl fatta att det har med politikerväldet att göra. Varför ser inte Murray det?

Läran bygger på det faktum att det mogna demokratiska samhällets huvudmotsättning går mellan å ena sidan politikerna, som via skatterna tar så mycket av samhället ekonomiska överskott som det går, och å den andra sidan skattebetalarna som slitit ihop detta överskott – och som till största delen består av vuxna, vita självförsörjande män med rötterna i ett gammalt patriarkat och därför i enlighet med Murrays observationer ska begabbas och hatas i syfte att berövas kuraget att göra motstånd.

Jag påstår till dess att exempel på motsatsen har kunnat förevisas att varje i PK-religionen ingående trossats på något direkt eller indirekt sätt gynnar det härskande politikerväldet.

Det är alltså mycket större krafter i görningen än vad en sådan som Murray verkar begripa. Eller är det jag som målar fan på väggen?