OPINION Dagen före julafton förra året föll en dom avseende hets mot folkgrupp i Södertörns tingsrätt mot en Åsa Vesterberg som kallar sig frisör och medborgarjournalist. Vesterberg hade vid sexton tillfällen offentligt på internet publicerat ett antal utlåtanden om islam och muslimer som sammanfattas på följande sätt i domen:

Åsa Vesterbergs inlägg är grovt generaliserande och nedsättande mot muslimer. Som exempel kan nämnas att hon påstår att muslimer i allmänhet har lägre IQ, eftersom de har en tradition av inavel, att Islam är pedofildyrkande, att skadeohyran måste börja skjutas av, att Islam ska utrotas, att det rör sig om pedofildyrkande parasiter, att horder av islamistiska män drar runt på våra gator och gruppvåldtar svenska kvinnor och barn och anlägger skogsbränder, att smutsen ska utplånas och att vi måste gå ihop för att utplåna invasionen av pedofildyrkande ohyra.

För detta dömdes Vesterberg till 80 dagsböter om 130 kronor enligt 16 kap 8 § 1 st brottsbalken som lyder så här:

Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Själv skulle jag säga att Vesterberg slapp lindrigt undan med tanke på lagparagrafens formulering. Det räcker med att uttrycka missaktning för att få fängelse i upp till två år. (Att Vesterberg inte dömdes enligt paragrafens andra stycke till lägst sex månaders fängelse för ”grov hets” berodde nog på att domstolen inte bedömde att händelserna varit ägnade att ”väcka betydande uppmärksamhet”. Vesterberg hade helt enkelt inte fått så många läsare som hon troligen velat ha.)

Jag kanske inte uppskattar Vesterbergs formuleringar, vilket är en stilfråga, och inte heller alla hennes förslag, vilket mer gäller substansen. Hon skulle till exempel inte få skriva på den här bloggen. Men frågan är inte vilken etikett som ska gälla i privata sammanhang utan hur staten ska förhålla sig.

Yttrandefriheten ingår bland de rättigheter som utgör själva grunden för det framgångsrika västerländska samhället tillsammans med sådant som äganderätt och näringsfrihet. Om folk inte hade fått starta företag och behålla sina pengar och tänka och tala fritt ur hjärtat så hade den industriella revolutionen och det välstånd som därav följde aldrig kunnat inträffa. Jag säger inte att dessa rättigheter skulle vara tillräckliga förutsättningar för vårt samhälles framgångar, men väl nödvändiga.

Inte många döms enligt dessa paragrafer. Förra året kom ett sextiotal domar. Men likafullt tycker jag det är en skamfläck att svenska staten sedan 1949 vill bestraffa folk som framför åsikter bara för att dessa åsikter anses vulgära i belevade kretsar. Ännu mer stötande är lagens översittaraktiga och omvänt rasistiska tillämpning enligt vilken exempelvis en egyptier har rätt att hata en svensk eller annan västerlänning medan tillvitelser och förtal åt andra hållet är straffbara. Likhet inför lagen – ”allas lika värde” för den värdegrundstroende – är en annan grundbult i det västerländska samhället.

Menar jag då att yttrandefriheten skulle vara absolut och aldrig kunna inskränkas av staten? Nej, det menar jag inte. Men den ska kunna begränsas endast i yttersta nödfall. Mitt favoritexempel på statsmakter som vetat att hålla sig i skinnet är den brittiska som ännu sedan kriget mot Hitlertyskland satt igång tillät det engelska nazistpartiet att hålla propagandamöten med fanor och allt på de engelska torgen. Brittiska Fascistunionen upplöstes först i maj 1940 bara några dagar före Slaget om Storbritannien och Dunkirk. Då hade toleransen nått en rimlig gräns.

Jag anser att det är ovärdigt ett rättssamhälle att döma en sådan som Åsa Vesterberg. Hon har ingen makt och inget inflytande. Programmen i YouTubekanalen Mediejournalisterna får bara något tusental tittare. Dessa människor är inte farliga och borde ha rätt att utan krångel från statens sida framföra sina för många stötande uppfattningar i sina egna kanaler. Eller anser svenska staten att folk som talar illa om muslimer är lika farliga för det svenska samhället som engelsmännen till slut menade att de nationella hitleristerna var för det brittiska?

Observera att det är lagen, inte domstolen, som det är fel på. Domstolen har bara att tillämpa de lagar som finns.