OPINION (Nedtecknandet av denna text skedde 30 minuter efter det återgivna samtalet. Allt som sas kommer jag inte ihåg, men det som här återges har tagits, i stort sett ordagrant, så som jag minns det, från samtalet.)

Jag bor på Gärdet, i ett hus från början av sextiotalet. Punkthus kallades de då för tiden.

Jag har varit på gymmet och är i färd med att skjuta in cykeln i stället och lossar bygellåset för att låsa fast. Då kommer en man fram till mig.

– Är det här din cykel?
– Ja, det är min.
– Då har du sett elscotern som brukar stå bredvid din?
– Ja, det har jag
– Såg du om den stod här i morse?
– Nej, jag kom ner först vid tolvtiden. Men den brukar ju stå bredvid min cykel.

Mannen, i övre trettioårsåldern, talar en idiomatisk, men inte brittisk engelska.

– Scotern stals någon gång efter i går kväll.
– Hade du låst den med kätting?
– Nej, jag frös så om benen i går, jag låste bara med scoterns eget lås.
– Du måste låsa med allt du har, säger jag, kanske lite mästrande. Jag låser alltid med ett bra bygellås, ändå får jag cykeln stulen vartannat, vart tredje år.

Jag ser lite, som jag hoppas, vänligt uppfordrande mot honom. Han suckar men ler.

– Ja, jag vet. Nu har jag i alla fall hittat den. Det går att följa cykeln på telefonen med hjälp av GPS. Jag hann inte göra det i morse, jag måste i väg till KTH och jobba. Jag har en cykel också, jag tog mig till jobbet med den. Jag använde GPS:en nu för en halvtimme sedan. Scotern står nedanför backen. När jag slog på signalen hörde jag den till och med.

Jag förstår att han inte är upprörd över den tillfälliga förlusten av scotern. Det är något annat.

– Men ta den då, säger jag. Du har ju chansen.

– Det har jag gjort, jag har låst fast den med tre lås. Men vad har hänt med det här landet? Den stals redan för några månader sedan. Scoterns lås var uppbrutet och styrningen pajad – men den hade bara körts några hundra meter då också. Jag fick vänta två månader på att få den lagad. Vad har hänt med landet? Jag jobbade här 2010 också. Då glömde eller tappade jag plånboken tre gånger. Varje gång fick jag igen den. Nu kan man inte lägga ifrån sig en penna utan att den blir stulen. Vad har hänt?

– Jag har ett svar, säger jag, men det är inte trevligt.
– Ja, jag vet, svarar han, nu mer resignerad.
– Då vet vi det båda två: Det här landet har tagit emot alltför många invandrare. Många kan inte anpassa sig. De känner sig utanför och är utanför. De hatar oss för det. Kan de skada oss på något sätt njuter de av det.
– Min fru är från Mexico. Hon tycker inte om kylan och mörkret. Det gör väl inte jag heller, men jag tycker så mycket om lugnet, vänligheten och ordningen som rådde förr. Jag ville egentligen stanna förra gången jag var här – det var därför jag återvände när jag fick ett anbud. Jag gillar min chef. Men nu tror jag inte att jag kan stanna.

Vi blir tysta båda två. Så säger jag:

Du, nu är det jag som fryser. Jag är fortfarande svettig efter gymmet. Jag ska upp och duscha. Det var trevligt att ses. Jag har ett bra tag undrat vem som haft elscotern bredvid min cykel.

– Ja, det var trevligt att tala med dig.

Vi skiljs. Underligt att vi inte träffat förrän nu, tänker jag. Vi bor ju i samma hus.