RICHARD SÖRMAN: Public service är inte oberoende. Det arbetar på uppdrag av svenska folket

IDÉ OCH KULTUR Ska public service verkligen vara så oberoende som alla påstår? Public service arbetar väl ändå på uppdrag av svenska folket och de journalister som är verksamma där är rimligtvis skyldiga att iaktta saklighet och opartiskhet i sitt arbete. Vi får en hopplös situation när politiker som påpekar att public service missköter sitt uppdrag anklagas för att vilja politisera public service. Och vad tycker vi egentligen om skattefinansierade journalister som utifrån sina priviligierade positioner i offentlig media framställer sina egna preferenser som objektivt giltiga?

Det heter att public service ska stå oberoende gentemot makt och politiker. Journalister ska granska makten och inte springa maktens ärenden. Men hur blir det om offentligt finansierad media faktiskt springer maktens ärenden? Hur blir det om halva befolkningen tycker att public service ger en ensidig bild av samhälle och debatt? Är det då så farligt om folkvalda representanter för dem som är missnöjda kräver mer objektivitet? Är det så farligt om de föreslår att de journalister, eller kanske redaktörer och chefer, inom public service som uppenbarligen inte verkar för opartiskhet och objektivitet ska riskera att utsättas för någon form av disciplinpåföljd?

När Sverigedemokraternas nye representant i ägarstiftelsen för SVT, SR och UR, Linus Bylund, nyligen gick ut och önskade sig en ”personaliserad repressaliemöjlighet för granskningsnämnden” för att komma åt journalister som uppenbart har brustit i sin förväntade opartiskhet blev det naturligtvis ett ramaskri bland politiska motståndare, men också bland mainstream-journalister. Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, skrev på Twitter att Bylunds utspel påminde henne om varför hon inte har någon som helst förståelse för SD-entusiaster. Peter Wolodarski på DN skrev: ”Nya, illavarslande markeringar från Sverigedemokraterna mot fri och oberoende journalistik. Återigen påminns vi om att SD inte är ett parti som andra.” Frilansjournalisten Susanna Birgersson undrade kritiskt om Sverigedemokraterna ville framstå som ”ett demokratiskt nationalkonservativt parti som andra borgerliga partier kan samarbeta med – eller auktoritära radikaler”. Självaste moderatledaren Ulf Kristersson markerade avstånd i ett engagerat inlägg på Facebook där han höll ett brandtal till pressens oberoende ställning i förhållande till politikerna: ”att inte ge sig på enskilda journalister med repressalier är en grundbult för mediernas oberoende”.

Jag säger inte att det är en enkel fråga. Men jag tillåter mig att reagera på det maniska upprepandet om ett ”oberoende” public service. Public service är inte alls oberoende. Public service arbetar på uppdrag av svenska folket.

Nu heter det att de som arbetar på public service ska slippa alla former av politisk inblandning i sitt arbete. Problemet är bara att de själva redan är så politiska att politisk påverkan för att ställa missförhållanden till rätta framstår som högst motiverad. (Notera dock att Bylund sa att den redan existerande granskningsnämnden och inte några politiker skulle få ökade befogenheter.) Principen om ett oberoende public service i förhållande till politisk påverkan är underbar så länge alla följer spelets regler. Men det gör inte dagens public service. Lyssna på valfritt program av Studio ETT på SR eller titta på Aktuellt eller Rapport. Eller ännu värre: titta på Lilla Aktuellt och se vilka ideologiska budskap som förmedlas till våra barn.

Sverigedemokraterna befinner sig i en hopplös situation. Om de inte försöker påverka tvingas de acceptera ett public service som i objektivitetens namn propagerar för en politik som Sverigedemokraterna själva är motståndare till. Om de protesterar kommer public service och Sverigedemokraternas politiska motståndare få vatten på sin kvarn och börja ropa på åsiktsförtryck. Det subtila våld som utövas mot alla oss som tvingas finansiera public service med våra skattemedel och ändå utstå en offentligt sanktionerad partiskhet är med andra ord svår att komma åt. För vill vi göra ett motstånd som går bortom ett nästan lönlöst diskuterande och klagande kommer de på andra sidan kunna säga att vi inte respekterar principen om offentlig medias opartiskhet.

SVT och SR är såvitt jag förstår inte myndigheter utan offentliga företag som arbetar på statens uppdrag. Det är ändå värt att påminna om att all myndighetsutövning, och därmed all offentlig verksamhet, enligt lag ska utövas med saklighet och opartiskhet. I 20 kapitlet 1 § i Brottsbalken står det att en offentlig tjänsteman ”som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller oaktsamhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel”. I en artikel i fackföreningstidningen Publik, som ges ut av ST (tidigare Statstjänstemannaförbundet) kan man också läsa: ”Den som är anställd vid en statlig myndighet kan åtalas och dömas för tjänstefel. Om förseelsen inte är brottslig, kan i stället personalansvarsnämnden besluta om disciplin­påföljder.” SVT och SR är inte myndigheter, jag vet. Men det är principen jag vill åt: arbetar man på uppdrag av regering och Riksdag och i förlängningen av svenska folket är man skyldig att iaktta saklighet och opartiskhet. Gör man inte det är det rimligt att det leder till påföljder.

Det är ett komplext problem och det kan vara klokt att vara försiktig. Men det kan också vara klokt att bli något mindre naiv. Anledningen till att etablissemangspartierna inte vill att någon ska kunna påverka public service är naturligtvis att de känner att public service är en del av samma etablissemang. Det är ingen slump att det vanligtvis är personer som Annika Strandhäll eller Peter Wolodarski som går ut och försvarar public service påstådda oberoende på sociala medier. Om det skulle dyka upp program på SR eller SVT som hyllade ett svenskt Sverige eller barnprogram som problematiserade immigrationen skulle vi snart få ett annat ljud i skällan.

Ibland verkar journalister tänka att de flyter ovanpå allt vad ansvar och konsekvens heter. Vi ska naturligtvis ha en fri press, vi ska ha åsikts- och pressfrihet. Men public service är något annat. Idén om public service uppstod, antar jag, när vi fick radio och TV och vi trodde det måste handhas av staten. Om vi ska fortsätta ha ett gemensamt public service måste vi också få ställa höga krav på ett sådant. Får de i uppdrag att tjäna hela svenska folket ska de också bemöda sig om att göra det. Hur snyggt är det egentligen av de som ska vara hela folkets tjänare att utifrån sina priviligierade positioner i massmedia framställa sina egna preferenser som objektivt giltiga?

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur

Richard Sörman