BITTE ASSARMO: Vad äldre vita män egentligen förtjänar

OPINION Härom dagen stötte jag ihop med en äldre herre som bor i mitt kvarter. Vi känner inte varandra särskilt väl, men efter att ha bott i samma område i många år så hälsar vi artigt på varandra och småpratar lite när vi möts. Jag vet att han är över 90 år nu, och jag blir alltid rörd och berörd när jag träffar honom. Faktiskt påminner han en del om min morfar, så som jag minns honom från de sista åren – artig, belevad, och full av klokskap och livserfarenhet. Trots att han är tunn och svag är det inte svårt att föreställa sig honom som den kraftkarl han en gång var, och som min morfar också var.

Min morfar var en stark och okuvlig människa. Uppvuxen under mycket fattiga förhållanden skapade han sin egen lycka, och han hann med både det ena och det andra innan han stadgade sig med hustru och barn. Efter sex år i skolan tog han först tjänst som dräng, därefter som murarlärling för att så småningom bli murare. Det var ett lyckat drag för en fattig torparson i början av förra seklet, för Sverige var på frammarsch och det byggdes åt både hög och låg. Och när morfar väl hade stadgat sig på ett litet hemman i byn utanför Kristinehamn – inte långt från föräldrahemmet, så att han kunde hjälpa till att underlätta vardagen för sina åldrande föräldrar – dröjde det inte länge förrän han tog sig för att bygga om och bygga ut så det stod härliga till.

Lite hjälp på traven fick han faktiskt tack vare Stockholmstidningen. Någon gång i slutet av 1920-talet utlyste nämligen tidningen en pristävling, där det gäller att i skrift återberätta en rolig historia eller anekdot som berättats av ”de äldre” och nu skulle sättas på pränt. Prissumman var smått otroliga 500 kronor, vilket motsvarade ungefär vad morfar och mormor drog in på ett helt år. Så morfar, som både var driftig och hade lätt för att skriva, satte genast igång och letade i minnesbanken. Det gällde inte bara att dra sig till minnes en historia som var riktigt rolig och hade en rejäl poäng utan också att få till rätt antal ord för att den skulle antas i tävlingen.

Det visade sig vara ett riktigt lyckokast, för morfar tog hem första pris. Och med hjälp av prissumman, och sitt eget hårda och oförtröttliga arbete, förvandlade han den lilla stugan (som dittills bestått av endast farstu, kök och kammare) till ett för sin tid riktigt rymligt hemman. Stugan fick både källare och övervåning och bottenvåningen byggdes ut med hall, finrum och finingång. Rinnande kallt vatten drogs in och toalett installerades. Kronan på verket var elektriciteten, som fick min bokslukande mormor att jubla. Plötsligt kunde hon slå sig ner med en bok på en ledig stund till och med på kvällen, utan att behöva anstränga ögonen i det fladdrande skenet från fotogenlampan.

Morfars vinnande historia var en dråplig sak om de missförstånd som kunde uppstå i slutet av 1800-talet, innan vattenklosetten slagit igenom på bred front. En fin dam från stan gjorde förfrågningar om huruvida det fanns WC på kurorten där hon tänkte tillbringa sommaren. Föreståndaren, som ännu inte gjort bekantskap med denna uppfinning, tog för givet att det fina damen frågade efter ortens musikkår, det förnämliga Wald-Capellet som förkortades på samma vis.

Visst fanns det WC på kurorten, och det var tillgängligt varje lördagseftermiddag hela sommaren, förkunnade han stolt. I en lång utläggning informerade han sedan om alla dess fördelar, bland annat att det var populärt inte bara hos kurortens besökare utan i hela bygden. Om lördagen bjöd på extra vacker väder kom folk från både när och fjärran, finklädda och med välfyllda utflyktskorgar, för att njuta av WC tillsammans.

Historien förtäljer inte om den fina damen blev nöjd med svaret. Men historien gavs senare ut i en liten bok, tillsammans med ett antal andra tävlingsbidrag. Boken ligger fortfarande i mammas gamla sekretär, väl tummad, och jag kan föreställa mig att morfar läste den och log i mjugg många gånger, medan han såg sig om i huset han byggde om med sina egna händer, för sin familjs skull.

Sånt brukar jag tänka på när jag träffar min 90-årige herrbekant. Och så tänker jag på hur högt jag värdesätter de äldre, vita männen för deras flit och slit. Idag kan de knappt öppna en tidning utan att möta hat och förakt, och nonsens om ”toxisk maskulinitet” och annat. Istället borde de bemötas med kärlek och respekt för alla år av slit och flit och ansvarstagande för familj och samhälle. Det är vad vita män egentligen förtjänar.

BILD: Murare i Uppsala 1944.

Bitte Assarmo