RICHARD SÖRMAN: Mindre forskning och ”kunskap” tack!

IDÉ OCH KULTUR Börjar vi inte tröttna på forskning och kunskap?

Vi tänker så gärna att kunskap är bra, att kunskap ska vi ha. Men det finns ett litet problem vi inte slipper undan så lätt: det kan vara svårt att skilja sann kunskap från falsk. Vad menas? tänker någon. Det finns väl ingen falsk kunskap? Jo det gör det. Det finns tankar och föreställningar som har status av kunskap fast de egentligen är felaktiga. Det finns också sann kunskap som få vill tro på och som därför aldrig får någon status av erkänd kunskap. Och det värsta av allt i denna soppa är att all kunskap som accepteras som sådan – även om den är felaktig – riskerar bli ett verktyg för makt och påverkan.

Sverige har länge varit ett av världens mest progressiva länder. Det ligger i det progressiva tänkandets natur att man vill granska allt man uppfattar som traditionalistiska vanföreställningar. Idén om nationen, om den självklara skönheten, om de naturliga skillnaderna mellan könen: allt ska monteras ned av vetenskap och kunskap. Problemet är bara att tradition och intuition kan vara pålitligare ledsagare genom verkligheten än specialiserad vetenskap. (Och jag tänker nu i första hand på samhällsvetenskap, inte naturvetenskap.) Men problemet är också att den så svårbestämda kunskapen kan användas ideologiskt för att legitimera politiska förändringar och alltså fungera som alibi för vad som egentligen bara är en ideologisk strävan.

I en videointervju från 2018 hävdar Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker att längre fängelsestraff inte har någon avskräckande effekt på tungt kriminella. Och det är forskningen som visar detta: en mördare tvekar inte att skjuta sitt offer bara för att han riskerar ett långt fängelsestraff. Själv betvivlar jag inte ett ögonblick att vi har forskare som anser sig ha visat att längre fängelsestraff inte avskräcker från kriminalitet. I januari 2018 gick sex professorer ut med en debattartikel i DN där just detta hävdades (läs en kommentar skriven i Samhällsnytt om både artikeln och de reaktioner den väckte). Men jag tillåter mig att strunta i både forskning och kunskap här. Naturligtvis finns det en poäng med att ha rejäla fängelsestraff för tungt kriminella.

För det första är jag inte övertygad om att forskarna har rätt. Forskare påverkas av egna ideologiska preferenser och det finns alltid anledning att vara skeptisk mot tvärsäkra slutsatser inom områden som berör ideologiskt laddade ämnen. Men även om forskarna skulle ha rätt bryr jag mig inte om det i alla fall. Fängelsestraffens funktion är nämligen inte bara att få människor att avstå från att begå brott. Det handlar också om att skydda medborgarna från farliga brottslingar. Det säger sig självt att inlåsta brottslingar är mindre farliga för samhället än utsläppta. (Motargumentet skulle vara att kortare straff leder till färre återfall, men jag vet inte hur det ligger till med den saken.) Men framför allt kommer ett rejält straff signalera att samhället tar brottsoffrens lidande på allvar. Den som har begått ett brott kan sägas ha tillskansat sig en fördel på någon annans bekostnad och för att balans ska återuppstå måste brottslingen betala något av motsvarande värde. Ett rejält fängelsestraff är ett erkännande av den förlust som brottsoffren tvingats göra.

Så trots att det kanske är sant (om det nu är det) att längre straff inte leder till minskad brottslighet är argumentet till viss del irrelevant. Sann och falsk kunskap missbrukas hela tiden i ideologiska syften. Kunskap kan till och med användas för att dölja saker vi inte vill veta. Vi har just nu problemet med alla de forskare som villigt ställer upp i mainstream-media för att spekulera kring möjliga orsaker till vår svenska gängkriminalitet. Det finns uppenbarligen hur många undersökningar som helst om kopplingar mellan psykisk ohälsa och kriminalitet eller mellan social utsatthet och kriminalitet. Det är bara för alla snillen att spekulera fritt kring sina egna specialiteter. Det är inte varje dag man får prata om sin forskning i Sveriges Radio. Samtidigt sitter vanliga människor som aldrig läst en enda kurs på universitetet hemma framför radion och undrar varför forskarna inte pratar om det självklara och avgörande sambandet mellan gängkriminalitet och immigration.

Det är en del av vänsterns makt över tanken att få oss att tro att kunskap är det enda vi behöver för att skapa det goda samhället. Det är klart att det finns positiva saker med kunskap. Det vore absurt att säga något annat. Men det finns också problem. Och vi måste våga utmana vänsterns idealisering av kunskap och teori. För i den idealiseringen ligger också tendensen att aldrig vilja se det självklara, det naturliga, det sedvanliga, det rimliga och det praktiskt genomförbara.

BILD: Munk läser med förstoringsglas. Målning av Pietro Lanzoni (1827-1899).

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur

Richard Sörman