OPINION Steven Jörsäter gjorde nyligen en viktig observation i en kommentar till en artikel av mig om det välfärdsindustriella komplexet. Min tes är alltså att Sveriges härskande klass är politikerväldet, som stödjer sig på ett välfärdsindustriellt komplex kring vilket graviterar ett antal för det mesta statsfinansierade intressen, i första hand välfärdsindustrins apparatchiks, i andra hand välfärdsindustrins klienter, i tredje hand politikerväldets lovsångare, härolder och ibland mästrande smakdomare, alltså de intellektuella, främst journalisterna, i fjärde hand alla oftast statsfinansierade aktivister av typ nätverket #vistårinteut och Stockholm Pride.

Steven påpekade, om jag får säga det med mina ord, att klimatrörelsen på senare år med hjälp av föreställningen om ett kanske existerande klimathot lyckats etablera en maktposition som – om ännu inte i kronor men väl till karaktären – påminner om välfärdskomplexet.

Så är det. Välfärdskomplexet och klimatkomplexet är tvillingar, troligen enäggstvillingar. (Jag säger inte miljökomplexet därför att miljöfrågan är så mycket mer än klimatfrågan. Att det finns smog kan inte förnekas och det är bra att åtgärder vidtas för att den ska elimineras. Men sådana påtagliga och med visst besvär hanterliga miljöproblem ska inte förväxlas med obevisade och troligen överdrivna hot om jordens värmedöd.)

De två tvillingkomplexen är konstruerade på samma sätt. Båda är helt beroende av politikerväldet för sin försörjning. De återgäldar politikerväldet genom att inför allmänheten och skattebetalarna presentera sig själva som goda och förvitliga eftersom de oavbrutet och entusiastiskt arbetar för att förebygga och avhjälpa mänskliga lidanden, till exempel fattigdom, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och dödliga tropiska stormar samt döda isbjörnar. Politikerna tar åt sig äran och definierar sitt imperium som en humanitär stormakt. Båda strävar ständigt efter att skambelägga de nettoskattebetalande medelklassare som finansierar verksamheterna för att nettoskattebetalarna inte ska morra och göra motstånd. Den som skäms har inte kurage att protestera.

Det finns därför ingen gräns för hur mycket dubbelkomplexen kan anklaga vanliga människor för, är de inte brunråttor så är de nazister eller olika slags fober, till exempel islamofober. Eftersom komplexen genom sin höge försvarare politikerväldet styr lagstiftningen kan de alltid förbjuda saker om det skulle behövas.

Potentiellt är klimatkomplexet mycket starkare än välfärdskomplexet eftersom välfärdskomplexets klienter bara är ett antal individer som av födseln eller genom andras människors orättmätiga förtryck lever i ett tillstånd av svaghet medan klimatkomplexets klientkrets är ett helt kollektiv, nämligen alla människor i hela världen. Om värmedöden kommer drabbar det alla. Klimatkomplexet, väl underhållet, kommer därför aldrig att stå inför något efterfrågebortfall. (I och för sig är någon motsvarande klientbrist för välfärdskomplexet inte heller ett akut hot eftersom det i världen finns hur många fattiga och nödlidande människor som helst som enkelt kan resa till Sverige med flygplan – om inte klimatkomplexet inlägger veto mot flygresor hos sin tvilling förstås; sådana småkonflikter går alltid att hantera med lite god vilja och insikt om de gemensamma intressena.)

Jag upptäckte – kanske utan att ge saken tillräckligt eftertryck – Jörsäter-teoremet när jag lyssnade på ett föredrag av Aftonbladets Anders Lindberg i höstas varom jag sedermera rapporterade. Så här sa Lindberg bland annat:

Klimatfrågan är en klar vänsterfråga eftersom det kommer att krävas enorma statliga insatser om vi ska ta oss an hela detta problemkomplex. Det är bara vänstern som vill och kan göra det.

Den som lever får se.