BITTE ASSARMO: Fettisdag, Askonsdag och kyrkornas trendkänsliga fasta

KULTUR Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som vi ibland säger i Sverige, och konditorier och bagerier svämmar över av dessa bastanta bakverk. Och fettisdagen firas i alla kristna länder, om än på olika sätt.

I de anglosaxiska länderna kallas den Shrove Tuesday. Ordet ”shrove” kommer av verbet ”shrive”, vilket är vad en präst gör när han avlöser en troende från hans eller hennes synder efter avlagd bikt – något som skedde just på fettisdagen. På just denna dag, som är den sista tisdagen före fastan, förväntas de troende bikta sig. Dagen är för övrigt också känd som Pancake Tuesday, eller bara Pancake Day, och som namnet antyder står pannkaksfrosseri på menyn.

Till de mer kända fettisdagsfirandena hör förstås Mardi Gras i New Orleans och den stora karnevalen i Rio de Janeiro som avslutas just denna dag. Och även själva ordet karneval säger egentligen allt om vad det hela handlar om – översatt från det latinska ursprunget betyder det nämligen ”farväl till köttet”. Pausen från kött och fet mat ska sedan pågå från ända fram till påskdagen, så undra att man vill festa loss riktigt ordentligt på den där sista tisdagen innan tagelskjortan åker på.

Mardi Gras i New Orleans 1947:

Askonsdagen har fått sitt namn efter den katolska seden att strö aska på de botgörare som denna dag fick lämna kyrkan. Efter bikt och bot fick de åter komma in på skärtorsdagen. Idag nöjer man sig med att prästen under Askonsdagens mässa tecknar ett kors med aska i pannan på gudstjänstbesökaren. Askan ska påminna de troende om livets förgänglighet – alla ska dö, liksom, precis som Jesus dog på korset på långfredagen. (Sen är det förstås tänkt att de, som varit tillräckligt fromma och goda, också ska återuppstå så småningom precis som Jesus återuppstod på påsksöndagen, vilket ju är den egentliga anledningen till varför man alls bekänner sig till den kristna tron).

Mycket död med andra ord, för döden är ju alltid närvarande i den kristna traditionen. Men det är faktiskt inte helt fel att tänka på döden med jämna mellanrum. Jag tror tvärtom att vi människor mår bra av det för döden är trots allt en naturlig del av livet. Och idag, när allt ska vara så glassigt och fnittrigt och när de äldres visdom och erfarenhet ständigt får stå tillbaka för fjortismentalitet och ungdomshysteri, tror jag det är mer nödvändigt än någonsin förr att inse att livet inte varar för evigt bara för att en selfie på Instagram gör det.

Den kristna fastan handlar förstås inte enbart om att avstå från mat. I ännu högre grad handlar den, i alla fall numera, om att avstå från livets lyx och kanske göra något extra bra för sina medmänniskor. Man kanske skänker pengar till ett gott ändamål, eller ger av sin tid på ett äldreboende eller ett härbärge.

I Sverige har Askonsdagen kanske inte riktigt samma betydelse för de kristna, som den har i de katolska länderna. Men även Svenska kyrkan har börjat återgå till den gamla traditionen och det förekommer numera askpåläggning i många protestantiska kyrkor. Kanske inte helt i enlighet med Luthers lära, men å andra sidan förändras ju allt, även kyrkan.

Numera behöver fastan inte ens handla om att vandra med Jesus i öknen på traditionellt vis. 2019 valde många kyrkor istället att anordna något de kallade för ”klimatfasta”, som Eugenia katolska församling i Stockholm. De anordnade ett seminarium på tema ”klimatfasta” på själva Askonsdagen. Inbjudna var bland annat en värdegrundsforskare, ett par kulturjournalister, en baptistpastor och en svenskkyrklig biskop emeritus. Någon katolsk teolog syntes dock inte till. Vem har sagt att de kristna kyrkorna inte kan haka på sekulära samhällstrender, liksom?

I år är det tydligen inte lika trendigt att klimatfasta längre, för när jag söker på ”klimatfasta 2020” dyker det bara upp länkar från förra året. Antingen har kyrkorna hittat en ny trend att haka på – eller så har de insett att hela deras existensberättigande handlar om att de faktiskt erbjuder något som går bortom sekulär klimatångest.

BILD: 1) Mardi Grasi New Orleans 1912, 2) El entierro de la sardina, (Sardinens begravning), en fest som firas på många platser i Spanien på askonsdagen. Målning av Francisco de Goya (1819).

Bitte Assarmo