PATRIK ENGELLAU: Det svenska tillståndet

OPINION Ju mer jag misslyckas med att förstå ”det svenska tillståndet”, desto enklare och mer självklart framstår allt.

Själva grunden för det svenska tillståndet är det faktum att landets ledande politiker har kapat trossarna till sina respektive avdelningar av det civila samhället och nu är mer lika varandra än någon av dem liknar de grupper de en gång representerade. Till exempel känner en vanlig gråsosse inte igen sig i s-partiet. Ej heller ser en vanlig småborgerlig småföretagare m-partiet som sitt särskilda ombud.

Därmed har politikerväldet blivit en egen härskande klass med förankring i nya sociala skikt som uppstått genom välfärdssystemets tillväxt. Dessa nya skikt består av välfärdssystemets administratörer och dess klienter.

De som finansierar denna nya ordning, de nettoskattebetalande medelklassarna, gillar inte den utveckling de känner att politikerväldet prackat på dem men de har ingen aning om vad de ska göra åt situationen.

Så enkelt är det. Det svenska samhället består numera av två motsatta krafter. Å ena sidan står det härskande politikerväldet som driver sina egna projekt tillsammans med sina hyggligt lojala stödskikt knutna till välfärdssystemet (och, föralldel, media). Å den andra finns en helt oorganiserad och förvirrad grupp medelklassare som med tilltagande motvilja finansierar det hela. Denna grupp medelklassare består såväl av gråsossar som slutat rösta socialdemokratiskt och småborgare som tröttnat på de borgerliga partierna.

Vi har alltså dels en maktgruppering som är ganska nöjd med situationen i Sverige, dels en medelklassopposition som inte har något självklart politiskt ledarskap, inga ledande intellektuella centra, inga tidningar, inga tevekanaler, kort sagt en klass som inte gjort klart för sig att den är en klass som borde organisera sig för att kunna ta ett ansvar för sin egen och nationens framtid.

Den nya oppositionella medelklass som jag talar om finansierar alltså den svenska politiken men har egentligen inget att säga till om. En stor del av denna grupp består av den gamla svenska borgerligheten. Och här kommer vi in på ett förhållande som jag tror att bedömare av det svenska tillståndet inte gjort tillräckligt tydligt för sig. Detta förhållande är att den gamla svenska borgerligheten aldrig – vilket betyder sedan 1930-talet – engagerat sig politiskt för att värna om sitt samhälle. Under dessa nästan hundra år har borgerligheten överlämnat politiken åt sina motståndare socialdemokraterna för att i stället själva chefa över var sin del av det civila samhället, till exempel ett företag eller en sjukhusklinik eller en skola.

Borgerlighetens bästa krafter har aldrig ägnat sig åt politik medan socialdemokraternas bästa krafter faktiskt gjort det. Under många år fungerade det bra. Socialdemokraterna tog hand om politiken och borgarna lät det ske i övertygelse om att socialdemokraterna på ett hyggligt sätt skulle värna även om borgarnas intressen. Detta var den svenska modellen. Socialdemokraterna var statsbärande och borgarna nickade tacksamt bifall för att de slapp besvära sig med politiken.

Dagens problem är att alla de ledande politikerna valt att ägna sig åt egna, helt nya projekt som drivs av det välfärdsindustriella komplexet, invandringen till exempel. Politikerväldet tycker att det är en bra ordning medan den nya medelklassen med tilltagande oro tittar på och betalar.

Jag tror att den nya medelklassen utgör mer än halva väljarkåren. Om den vore mer beslutsam och hade en gemensam vilja till makt skulle den kunna styra landet. Men så är det inte – och i detta ligger förklaringen till det svenska tillståndet. Den nya medelklassen bara mumlar. Rätt många skäms för sig själva, till exempel för att de är män och en hel del dessutom vita, eftersom de har blivit bannade av politikerväldets intressenter under så lång tid att de börjat tro att det kanske ligger något i alla anklagelser för fascism och annat som riktats mot dem.

Jag vet precis hur det går till när medelklassen träder i närkontakt med makten. En partiledare kommer till en sammanslutning av medelklassare, en företagarförening till exempel, för att hålla ett politiskt tal efter middagen. Jag har varit med massor med gånger. Jag vet precis vad de närvarande medelklassarna tycker. De tycker till exempel att det är dags att stoppa invandringen. Så håller partiledaren sitt tal. Han säger att det är dags att ta hårdare tag mot brottsligheten. Sedan blir det frågestund. Det visar sig att partiledaren inte vet riktigt vad han menar med hårdare tag. Ingen törs fråga om partiledaren kanske funderat på att begränsa invandringen. I stället tackar många för ett stimulerande tal trots att de egentligen tycker att det var snömos men inte nänns säga det. Partiledaren ser bara leende, vänliga och uppskattande ansikten.

Sedan går medelklassarna hem och svär över att det aldrig blir någon ändring i svensk politik.

Så enkelt och så oändligt komplicerat är det. Vad ska vi ha demokrati till när vi ändå inte använder det?

BILD: Volvos fabrik i Torslanda

Patrik Engellau