OPINION ”Blattarna som byggde Sverige” heter TV4:s nya satsning, med Leif GW Persson som berättare och, sannolikt, någon form av garant för att programmet ska locka en bred och läraktig publik. Och titeln är förstås tänkt att göra klart för die dumme schwennebananen att Sverige som vi känner det aldrig hade kunnat byggas utan dessa arbetskraftsinvandrare.

Det ligger naturligtvis mycket i det, för arbetskraftsinvandringen har varit viktig för Sverige genom hela historien. Vi har alltid hämtat inspiration och kunskap från människor som kommit utifrån, och människor som kommit utifrån har blivit viktiga kuggar i samhällsbygget. Men det hårdaste och mest grundläggande arbetet lades givetvis av den etniskt svenska befolkningen, som – trots allt skitsnack om den ickeexisterande svenska etniciteten – historiskt sett varit i majoritet. Blattarna, om vi nu ska använda samma ord som TV4 väljer att göra, byggde alltså inte Sverige. Därför hade en mer passande titel varit ”Blattarna som hjälpte till att bygga Sverige”.

Eller inte. Historiskt sett har invandrande arbetskraft till största delen bestått av tyskar, valloner, skottar och människor från andra nord- och mellaneuropeiska länder. Själv växte jag upp i en stad där majoriteten av arbetskraftsinvandrarna var finländare. Varför väljer man då att framhäva just ”blattarna”?

Orsaken är sannolikt att man vill sprida kunskap om hur viktig invandringen varit för Sverige historiskt, och därmed också kunna minska den påstått utbredda rasismen. Men det innebär i så fall att de programansvariga helt missuppfattat – eller valt att vantolka – samtidens kritik mot invandringspolitiken som att den riktas mot blattarna som personer och att den som är kritisk mot den förda invandringspolitiken, och mot den stora invandringsvolym som är vardag idag, är rasist och främlingsfientlig. Men det stämmer naturligtvis inte. I själva verket är tesen om den utbredda och strukturella svenska rasismen inget annat än en seglivad myt, ivrigt understödd av politikerna i samspel med de stora mediehusen.

Jag förnekar givetvis inte att det finns människor som är rasister. Svenskar som hatar blattar just för att de är blattar och blattar som hatar svenskar just för att de är svenskar. På sista tiden har vi sett synnerligen råa prov på det i fallen med de många förnedringsrånen som riktats mot svenska ungdomar på grund av deras etnicitet. Men rent generellt bottnar kritiken mot den höga invandringen givetvis inte i rasism överhuvudtaget utan i oro för den bristande integrationen och de parallellsamhällen som växer fram, och för vad det får för konsekvenser.

Dessutom riktas det ytterst sällan någon kritik mot just arbetskraftsinvandringen, inte ens från de mest invandringskritiska håll. De som är mest kritiska till arbetskraftsinvandringen är snarast fackförbunden, som ser den inflyttande arbetskraften som konkurrenter till den infödda. I övrigt riktar sig kritiken istället mot den tillåtande politik som möjliggör för människor att komma till Sverige och ta del av välfärden utan att själva ge något tillbaks.

Statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, visar att det kan ta närmare tio år innan invandrare kan försörja sig själva i Sverige – och vissa grupper fortsätter att leva på skattefinansierade bidrag ännu längre. Allt fler som ska försörjas alltså, i en tid då välfärdens skyddsnät fått allt större sprickor. Endast den som helt saknar ansvarstänkande kan undgå att oroas av en sådan sak. Och det har sannerligen ingenting med rasism, eller fördomar mot arbetskraftsinvandrare, att göra.

Att i det läget göra en serie om hur omistlig arbetskraftsinvandringen varit för Sverige känns inte helt relevant. Det är som att slå in öppna dörrar. Förutom möjligen hos LO-pamparna.

BILD: Svenska byggnadsarbetare och målare, Falbygdens museum.