RICHARD SÖRMAN: Hur ska vi klara oss utan kulturjournalistik?

IDÉ OCH KULTUR Sveriges kulturjournalister börjar känna sig marginaliserade. Recensionerna försvinner från kultursidorna samtidigt som idé- och samhällsdebatt tar över. Den digitala tekniken spelar roll eftersom den ger läsarna större makt över vad som ska skrivas: andra ämnen än konst och litteratur rör upp människors känslor i Sverige 2020. Men kulturjournalisterna måste också acceptera att konst och intellektualitet inte längre åtnjuter samma sociala status och att människor inte längre låter sig imponeras av märkvärdiggörande mystifikationer.

Vi har fått en debatt om innehållet i dagstidningarnas kulturbevakning. Man diskuterar huruvida kultursidorna håller på att överge uppgiften att recensera filmer, böcker och teater för att istället ägna sig mer åt ideologi- och samhällsdebatt. Diskussionen är inte ny, men den har fått nytt liv efter att den norska nättidskriften Vagant låtit några svenska kulturjournalister fundera över ämnet.

Johannes Klenell, som är kulturredaktör på tidningen Arbetet, är en av dem som medverkar. Han lyfter fram betydelsen av läsarnas allt starkare position i förhållande till kulturjournalisterna. Envägskommunikationen mellan experten på tidningen och prenumeranten hemma vid köksbordet är numera historia. Läsarna finns i allt högre grad framför skärmar och där kan de snabbt välja bort allt de tycker är ointressant.

Vi publicerade nyligen en intervju här på Det Goda Samhället med Alexander Bard där denne talade om den digitala teknikens påverkan på gamla intellektuella hierarkier. Diskussionen berörde universitetens roll i samhället. Den hade lika gärna kunnat avhandla de traditionella papperstidningarnas och därmed också kultursidornas sjunkande prestige. I och med att internet rubbar på de stora papperstidningarnas (och det gäller även efter att dessa lanserat sig på nätet) dominans över information och debatt tappar tidningarna både i betydelse och auktoritet. Och det specifika med recensioner av böcker och filmer är att de innehåller så mycket av den initierade expertens omdöme som ska guida läsarna i deras val av kulturkonsumtion. Idag fyller inte detta samma funktion. Människor är vana att läsa och titta själva istället. Och är man intresserad av recensioner och omdömen hittar man dem överallt på nätet. Man behöver inte köpa en tidning eller betala för en internetupplaga av DN för att få tillgång till det.

Och det är just när läsarna får större makt som journalister och redaktörer tenderar att anpassa sig till läsarnas uttalade eller outtalade krav på relevans och begriplighet i vad de läser. Läsarna vill bli berörda, de vill att de frågor de själva funderar på ska diskuteras i tidningarna. I och med det kommer även kultursidorna att ta upp de ämnen som för tillfället dominerar debatten som klimatkris, immigration, #metoo… Det är helt enkelt inte litteratur och teater som rör upp människors känslor i Sverige idag.

Men det finns en viktig dimension till av den här problematiken och det är den bildade medelklassens avtagande makt över det akademiska och kulturella kapitalet.

Den universitetsutbildade medelklass som befolkar våra universitet och kultursidor (och tidningar i allmänhet) älskar att förhärliga sig själv och att bedyra sin egen betydelse. De klassiska humanister som sitter på universiteten och känner sig allt mindre betydelsefulla förklarar ofta att vi inte kan leva utan bildning och att det naturligtvis är genom att läsa humaniora på universiteten som vi blir bildade. På samma sätt förklarar de kulturjournalister som upplever att de blir allt mindre efterfrågade att recensioner och ren kulturjournalistik har ett omistligt värde som samhället inte kan vara utan.

Jag vet själv av erfarenhet från universitetet att tjatet om bildning ofta har som funktion att dölja den totala futtighet som finns i mycket av den forskning som humanisterna själva ägnar sig åt. Bildning är alltid något vagt och otydligt, något som sägs finnas bortom kunskapen och de tydliga åsikterna. Denna vaghet i bildningsbegreppet kommer antagligen av att det just är människor som inte förmår producera tydlig kunskap eller formulera tydliga teser som behöver bildningsbegreppet som alibi för att få fortsätta med sitt konturlösa mummel.

Därför blir jag också misstänksam när journalister säger att kulturjournalistiken är viktig för att den inte ger några färdiga svar, för att den problematiserar istället för att argumentera, för att den ger plats åt eftertanke istället för åt åsikter. Jag kan nämligen inte låta bli att misstänka att dessa kulturjournalister själva vill vara konstutövare och alltså parasitera i sin verksamhet på den status som konsten åtnjuter i kraft av sitt översinnliga sökande efter högre eller djupare sanningar. Men jag misstänker också att den hyllade vagheten ibland är en ursäkt för att slippa tänka hela vägen och därmed ta ansvar för åsikter och ståndpunkter. Det ena utesluter inte det andra.

Den ofta så sympatiska Therese Bohman, som jag verkligen hyser mycket respekt för, skriver till exempel i sitt inlägg i Vagant:

Jag har börjat se kultursidorna som naturreservat för det utrotningshotade samtalet om kultur. Till skillnad från ledar- eller debattsidor är kultursidan en plats där man kan komplicera istället för att förenkla, expandera istället för att förminska.

Therese Bohman menar antagligen att ett tydligt positionerande inför ett ämne man diskuterar också förminskar ämnet på så vis att man svarar på frågor, bestämmer betydelser, lämnar tveksamheter bakom sig. Och visst ska konst och kultur få vara levande. Alla tavlor och böcker är inte frågor som måste besvaras. Så okej: kör på det där med öppenhet och komplikationer. Men det finns ett konkret problem som vare sig Therese Bohman eller någon annan kulturjournalist kan förneka och det är att den här typen av kulturjournalistik alltmer framstår som så hopplöst tråkig och pretentiös.

Det finns säkert fler dimensioner av detta, men jag tror att många upplever denna typ av journalistik som överspelad. Den sociala prestige som konst och intellektualitet måste åtnjuta för att den här journalistiken ska fungera utanför en liten initierad publik – där de flesta själva är konstutövare eller journalister – finns helt enkelt inte längre. Ingen låter sig imponeras. Både konstnären och journalisten måste idag förtjäna sin uppmärksamhet om den ska uppbringas. Vi kanske inte är där än helt och hållet, men jag anar tendensen. Och i grunden kan jag inte tycka något annat än att det är positivt.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur

Richard Sörman