OPINION Ofta tycker jag att samhällsdebatten bara handlar om träden, inte skogen. Samtiden har så skarpa ögon att den inte tycks kunna zooma ut. Ett typexempel är när jordklotets mest hyllade direktörer i de största kapitalistiska företagen sitter i Davos och gottar sig åt att bli utskällda av Greta Thunberg som vill upphäva kapitalismen för att få stopp på utsläppen av koldioxid.

För femtio eller kanske bara tjugo år sedan, medan kapitalet fortfarande styrde de västerländska ekonomierna, låt vara med noga tagen hänsyn till arbetarna och andra samhälleliga intressenter, hade detta varit otänkbart. Då var kapitalismen på allvar. Då rådde priskonkurrens och strid på kniven. Att en företagsledare i PR-syfte skulle slicka i sig förolämpningar från en okunnig sjuttonårig flicka gick inte att tänka sig. Men nu tycks denna omvändelse anses självklar. Vad är det som har hänt? Eller kanske har det inte hänt något?

Viss inspiration till förståelsen av den möjliga märkvärda metamorfos kan man få av Lenin som i insiktsfullt förakt för motståndarnas svaga sidor sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om rätten att få tillverka de rep med vilka de ska hängas. Han menade att om kapitalisten kan tjäna en hacka så slänger han gärna alla för honom själv avgörande principer överbord.

Jag tror att det är så det ligger till med näringslivets förvånansvärt bugande och inställsamma hållning i det mesta som har med miljö och hållbarhet att göra. Direktörerna tror att de står inför ett Klondyke av rika möjligheter om de kliver ombord på klimattåget.

Här måste en, som jag tror, helt avgörande distinktion göras. Om Klondykes rikedomar hade bestått av pengar från en stor, bred allmänhet som varit villig att jobba som galärslavar för att ha råd att köpa de nyttigheter som kapitalisterna producerade så hade allt varit i sin ordning. Sådan är kapitalismen. Marknaden suktar efter dess produkter, folk jobbar, företagare fjäskar för kunderna, samhället frodas och allt blir bättre.

Men det Klondyke som Greta Thunberg ställer i utsikt mellan utskällningarna är något helt annat. Det handlar inte om att bygga ett paradis av bekvämligheter och vällevnad utan om att producera tagelskjortor och standardsänkningar. Det nya samhället som världens samlade klimatalarmister erbjuder är inte något människor – annat än en liten grupp särskilt uppskruvade extremister – längtar efter utan en försämring de till nöds underkastar sig och betalar för eftersom de blivit övertygade om att jorden annars går under.

Men så övertygade är människor inte av hotet om Ragnarök att de frivilligt skulle betala för hägrande tagelskjortor och andra vedermödor. De kommer att tvingas betala.

Det nya Klondyke som kapitalisterna bespetsar sig på är alltså något fundamentalt annorlunda än det gamla. I det gamla Klondyke betalade marknaden frivilligt för kapitalisternas produkter. I framtiden kommer pengarna att behöva tvingas fram. Den enda som kan iscensätta ett sådant storskaligt ekonomiskt tvång är staten. I det nya Klondyke blir kapitalisterna därför beroende av staten, inte av det oändliga antal människor som tillsammans utgör marknaden.

För den enskilde kapitalisten kan det kvitta lika varifrån pengarna kommer. Statens pengar är lika mycket värda som den privata marknadens pengar. I många stycken är staten enklare att ha att göra med. Den är till exempel en pålitlig betalare och ofta enklare att resonera med eftersom den inte är så månghövdad. Å andra sidan finns stora risker för företagen att underkasta sig det nya tänkande och det nya beteende som Greta kräver. För det första måste företagen vara säkra på att staten verkligen är beredd att pungslå skattebetalarna tillräckligt för att se till att utsläppen från transporter i Sverige ska minskas med 70 procent till år 2030 vilket är någon sorts statligt delmål. Hur skulle det se ut om varenda buss byttes för att klara dyrare bränslen och staten sedan gav upp sina mål? En annan risk är ett språng ut i en okänd av staten driven total omvandling av den svenska produktionsapparaten visar sig vara dyrare och behäftad med större problem än man tidigare anat och att staten, när det kommer till kritan, kanske inte lyckas klämma ur medborgarna tillräckligt med pengar för att ge företagen den avans de anser sig ha blivit lovade.

Dilemmat och de stora möjligheterna för berörda företag avspeglas i en debattartikel i Dagens Nyheter. Bakom artikeln ligger ”petroleum- och biodrivmedelsbranschen”, vilket verkar vara en intresseorganisation för Sveriges bränslemackar, och Fossilfritt Sverige, vilket är en statlig organisation som försöker uppmuntra näringslivet att överge fossilbaserade bränslen.

Av artikeln framgår att de berörda företagen är helt med på noterna: ”Vi har tagit stora steg och är bäst i världen, men det räcker inte. Vi vill bli ännu bättre.” Men då måste företagen kunna lita på politikerna: ”Denna historiska omställning är bara möjlig genom samverkan mellan politiken och hela värdekedjan.”

Men hur ska den historiska omställningen gå till? Till att börja med måste man blanda mer förnybart bränsle i fossilbränslet. Detta kräver ”de rätta politiska förutsättningarna” vilket man kan anta betyder mer tvång och subventioner. Sedan behövs det ”politisk uppbackning” av det ena och det andra vilket återigen brukar betyda fler regler och bidrag. ”Branschen vill ha ett tydligare samarbete och en stärkt dialog med både politiken och myndigheter.” Det kan inte betyda så mycket annat än att staten till varje pris ska skydda de privata företagen som går med på det statliga projektet om klimatneutralitet. ”Regeringen måste ännu mer stå upp för hållbara biodrivmedel och råvaror i Europa”, antagligen för att säkerställa att EU inte kroknar. ”Vi vill fortsätta att vara ledande i världen, men det kräver ett långsiktigt och tydligt stöd från politiken.” Kraven från företagen kan knappt formuleras tydligare.

Det hela verkar som inledningen till ett slags krigsekonomi. Under andra världskriget blev företag i många krigande länder så drogade av de outsinliga statliga insatserna att de oroade sig för att freden skulle bryta ut. En skillnad mellan då och nu är att man då visste att man hade en fiende och därför inte behövde misstänka att företagens engagemang och krav på statliga insatser bara handlade om profit.

PS Egentligen behöver man inte resonera om varför företagen gillar miljögrejor. Det är bara att gå till ICA Esplanad och konstatera att vanlig endivesallad kostar 79 kronor kilot medan ekologisk kostar 131 kronor och smakar likadant.

BILD: Klondike 1899. Betalning i butik med guld.